Mailman illa ute

Möte på arbetsplatsen. Jag ansluter något sent och tydligen är det mig de talar om, männen i soffan och arbetsledaren som står framför dem. En av dem frågar: "Hur gammal ÄR du egentligen?" Känner hur en hetta stiger inom mig, den når snabbt mitt huvud och mina kinder färgas röda. Frågan, när den kommer så här plötsligt, sparkar alltid undan benen på mig. Oftast hittar jag en utväg, ett sätt att parera, må det vara plötslig magknip eller fejkat telefonsamtal, men nu är situationen något mer besvärlig än vanligt. De är så många. Och de tycks verkligen vilja veta. Några av dem vet redan, eller har ett hum om, och säkert har de försökt övertyga de andra om att jag inte är så ungdomlig som jag försöker ge sken av. Nu är tiden kommen. Jag måste bekänna, en gång för alla. Inga fler charader.

De ser på mig, uppfordrande. Vad är det som gäller? Har du, under all denna tid, fört oss bakom ljuset? Utgett dig för att vara någon du inte är? Är du egentligen inte alls en ung man, utan bara en stor lögn? Ja. Hela tiden var jag en gammal man. Inte alls en slarvig spjuver, hellre då en åldring som borde veta bättre. Arbetsledaren, som har mina personuppgifter, han vet. Frågar ändå: "Ja, är du inte lite äldre än vad man kan tro? Faktiskt inte så purung? När är du född?"

Inser att jag är fast. De fick mig till slut. Men jag kan bara inte uttala siffran. Ertappad och stum sätter jag mig i soffan. De skrattar, inte illvilligt. Så samlar jag mig, inser att jag inte tänker ge mig så lätt. "Jag vet väl inte det exakt, så länge sen ju". Jag sveper med blicken över männen runt mig. "Ni då?"
"Sextioett", säger någon, "femtiotre", en annan. Helt avslappnade är de. Som om dessa siffror faktiskt inte skulle betyda något. Som att de svarade på vad klockan är.

Men det gör de ju på sätt och vis. Klockan börjar bli mycket. Och visarna rör sig allt snabbare.

För en tid sedan fick jag frågan om jag börjat fundera kring hur jag vill fira min födelsedag. Alltså den om ett par år, nästa gång jag fyller jämt. Och jag hörde siffran - som jag själv aldrig kunnat formulera eller på något sätt begripa - fästas på mig. Det blev för mycket. Illamåendet var som hos den druckne, fullständigt överrumplande. Jag grep tag i stolens armstöd med båda händerna, knogarna vitnade. Svalde frenetiskt mitt alltmer tunna saliv. En lättsam konversation med vänner på ett cafe, småprat om framtida födelsedagar och fester, aldrig kan man vara säker. Jag ursäktade mig och lämnade sällskapet, hastade ut på gatan. Svalkande vindar och människor runtomkring, i alla åldrar.
Tillbaka i illusionen. Endast vagt känna det där som flåsar en i nacken.

Männen på mötet får inget svar av mig. Jag förhalar vidare, och mötet inleds. Märker att några av dem studerar mig, försöker väl se på mig i ett nytt ljus. Och jag tänker att ålder, framförallt min, är väl inget som ska kunna hållas mot en. Så varför väjer jag alltid undan? Borde jag inte träda fram snart, och låta de sista ljuva åren bli de bästa i mitt liv?

Men så slår det mig, som alltid. Är min ålder verkligen ställd bortom allt rimligt tvivel?

Mailman skakad

Dagarna på den lilla ön avlöser varandra, egentligen identiska med få avvikelser. Solen som envist bekämpar molnen, den svalkande brisen, de ibland alltför kylslagna vindarna efter kvällsdoppen.
Ändlösa och på samma gång påtagligt räknade: dagarna är så enkla och avskalade och fångar därigenom in all den lycka och enkelhet som livet kan vara.
När tillvaron kokas ner så här, till bara sin essentiella kärna, utan substitut, ja då återstår endast klichéer och plattityder i beskrivningen av den. Det enkla och friktionsfria låter sig inte förklaras på annat vis.

Sköljer disciplinerat ner psykofarmakan med grön smoothie varje morgon. Av gammal vana, eller kanske i ett försök att ytterligare maximera min upplevelse av samstämmighet mellan jaget och allt det andra. Men jag når förmodligen inte högre nu. Min sinnesro närmar sig bristningsgränsen. Snart blir jag någon jag inte vill vara. Eller bara ett djur bland andra.


Häromkvällen drabbades jag av impulsen att klä av mig även mina badbyxor under kvällsdoppet. En helt naturlig tanke där och då, och inte alls sådär komplex och bekymmersam som mitt förhållande till nakenhet annars är för mig. Ville vara naken bara, alla andra lager har ju skalats av mig: så varför inte detta sista? Min fru och mina barn hade redan kommit långt ut i havet på den långgrunda stranden. Joxade lite med badbyxorna, fortfarande med en lång t-shirt på; drog ner dom till knävecken, och sen snabbt upp igen. Längre bort på stranden i solnedgången skymtade jag andra människor, men detta väckte ingen fara hos mig, och inte heller någon kittling. Oberörd och stolt; jag är en vacker människa ju och detta är min kropp bara. Nu gör jag det.

Förnuftet besegrade emellertid instinkten och jag anslöt mig till de andra i familjen med badbyxorna på. Tacksam och lite skamsen. Men framförallt omtumlad, skakad: hade jag tagit steget - skulle min person då ha upplösts och ersatts med en annan: snarlik, men ändå för evigt förändrad?

Minne av fest 2.0

 Jag faller djupare och djupare, som genom en oändlighet av popcorn.  Kroppen min har försatts i total stillhet. Så välgörande både för mitt immunförsvar som för mitt centrala nervsystems återhämtning, denna djupsömn.
Men framförallt är min mentala balans i stort behov av en god natts sömn. Den har sannerligen blivit lidande under en längre tid av försummelse; sömnbristen har påverkat mitt lynne, jag har varit stingslig och taggig. Och min förmåga att tänka klart och rationellt har också varit satt ur spel alltför länge nu.

Allt hänger ihop och får jag nu bara sova djupt och ostört så kommer det lösa sig. Så jag låter kroppen göra det den är bäst på: att ta hand om sig själv. Jag kopplar bort mig, rensar tankarna och överlämnar mig. Eller snarare: låter mig överrumplas.
Hypnos, sömnen alltså i grekisk mytologi, är ju tvilling med Thanatos, döden. Och att sova är att dö, eller åtminstone som att vandra vid dödens sida. Men jag behöver denna sömn så innerligt nu, för att kunna leva.
Drömmer först statiskt, att jag står vid en palm. Vandrar så längs en strand utan slut, bländad av solen, sedan inget alls. Jag vilar tryggt i Hypnos famn. Som jag är värd det.

Handen på min axel som varsamt smeker; retsamt, jag vill inte lämna detta balsam av mörker. Det är så varmt och gott. Men den är envis, handen, och nu faktiskt en smula hårdhänt. Min nacke värker febrilt, och jag slår upp ögonen, tittar upp. "Nog bäst om du vaknar nu, vi är på ändhållplats." Kvinnan framför mig, ser henne vagt, men tror mig kunna skönja ett medlidsamt leende. Jag försöker le tillbaka och jag hoppas att jag lyckas. Hon vänder sig om och skyndar iväg, ut genom dörrarna.
En tunnelbaneperrong, så långt hemifrån man kan komma i världen. Stapplar, vinglar, ut. Sömndrucken, drucken; en kropp på fel plats. Tiden är varken morgon eller natt. Plötsligt händer något, mansskrik skär igenom de mörka februarivindarna, får snön att virvla än mer: två väktare omhändertar bryskt en förkommen själ. Han gormar vädjande.

Känner att jag skulle behöva gråta. Allt det som skapar den plattform som jag behöver under mina fötter har ryckts bort. Jag är förlorad.

Återigen: denna skiljevägg. Den mellan segerns rus och avgrundens mörker. Så spröd. Som isen på djupt hav en solig eftermiddag i mars. Hur man trippar på den först, så lätt, så lätt. Sprickorna som kittlar en till en början; får en att ta alltmer bestämda steg. Hur de snart bildar ett spindelnät omkring en, sprickorna. Man står i mitten, fångad. Ett villebråd nu. Oförmögen att värja sig, förrådd av sig själv.

Mailman söker

Vandrar runt i en hemstad. Det har jag gjort så många gånger förr, på jakt efter sammanhang; någon form av förbindelse. Jag söker något oklart, men som en uppenbarelse vill jag att detta något skall visa sig. Och härigenom kan en överblick givas mig; en tråd att följa - inte bara bakåt utan även framåt. Dessa gator jag vandrar formade mig, försöker jag tänka. Jag lyfter blicken. Gatorna, de är tomma. Och jag känner inget, faktiskt inget. Och det är ju behagligt. Men inte mitt mål just nu.

Tänk om jag ändå kunde skakas om? För nu är jag verkligen här, på plats. Redo att insupa, fylla mitt inre med melankoli. Men först vill jag slås ned av förfäran. Mörkret bara måste slå undan den förbannade högsommarsolen som bländar, och då ska jag skall falla ned på mina knän och gråta hejdlöst. Gråta sådär förtvivlat som jag kunde en gång, för så länge sedan just här, på trottoaren utanför servicebutiken. Då, när allt - hela tillvaron - kunde slå en i magen som en sån där tung järnkula monterad på en kran som man slår ner hus med. Slå ner mig med en sådan nu. Låt sedan kulan svingas mot mig ännu en gång. Gör slut på mig och bygg sedan upp. Därefter ska jag strosa som man ska i sin barndoms kvarter; inte letandes efter något egentligen, bara insupandes. Ingenting annat än en stunds förströelse, såhär mitt i livet. Som att ta en kopp kaffe ensam på ett fik, ungefär; en stunds eftertanke, sedan vidare.

Tiden har vandrat iväg här som överallt, men så mycket består. Solens strålar som letar sig in mellan springorna på faluröda staket i skymningen. Servicebutiken. Vindarna vid sundet. Och skolorna såklart.

Skolorna. Det är till dem jag är på väg. De besöker mig ständigt ju - som inspelningsstudior figurerar de här rummen, korridorerna och rastgårdarna i mitt liv; i mina tankar, drömmar. Jag återvänder ständigt hit, placerar mig här igen och igen. Nu är det min tur att besöka dem. Möjligtvis kan jag betvinga och rentav besegra dessa fästningar, om jag på riktigt tar mig an dem som den variant av en vuxen karl jag är nu? Verkligen närma mig dem den här gången, och inte bara passera. Jag börjar med låg- och mellanstadieskolan.

Muren, så låg den är. Samma som då, givetvis, men så intetsägande nu. Inte alls lik den fängelsemur från då, som omgav skolan. På ett ställe är den så låg att jag faktiskt lyckas kliva över den och in på skolgården.

Nu är jag här, tillbaka efter ett liv utanför. Jag står åter innanför murarna.
Det är alldeles sommarlovstilla. Allt, tycks det mig, står orört kvar. Mitt begär efter drama får mig att stappla mot skolgårdens mitt där jag sakta sjunker ner och blir sittandes. Tänker att det kan vara gripande att göra så. Men inget väller upp inom mig, inga minnesbilder gestaltar sig framför mig där jag sitter i det solvarma, dammiga gruset. Jag reser på mig och ser mig omkring. Alldeles tyst, fridfullt nästan. Den enorma skolbyggnaden, så fin den är ändå. Så välbevarad. En fin, välbevarad gammal byggnad. Inte mer.

Och så träffar den mig äntligen, insikten, den jag kanske alltid sökt: Denna skola, likt alla andra platser i denna hemstad, har sedan länge gått vidare.

Dags för mig att göra detsamma.

Minne av fest

Nere i gillestugan bor han min kompis. Vi går i samma klass, andra året nu på gymnasiet. I samma kvicksand sitter vi, jag något djupare. Men ikväll är det fest. Först ska lyckan planteras på förfesten, sedan den giriga jakten på ännu mer lyckorus på dansen nere i folkets park.
Hur jag har sett fram mot detta. Festen har legat som en hägring långt där framme, mer och mer synlig och nu är jag äntligen framme och det händer verkligen. Ikväll lägger jag allt åt sidan; det där som trycker ner, som söndrar mig. Ikväll byggs ett annat jag. Ett lättare och samtidigt starkare jag.

Jag är den första som anländer, de andra droppar in allteftersom. Tycker så mycket om dem, mina vänner. Och redan efter ett par sippar inser jag att nu, med dem, kan jag vara fri. Egentligen är det bara slumpen som fört oss samman, men så ser jag inte på det nu. Istället föreställer jag mig att vi är menade för varandra, att vår gemenskap faktiskt har en betydelse. Nuet tänjs och tycks förmå rymma hela världen, min och allas. Rummet är vårt, liksom tiden.
Mitt alter ego börjar så sakteliga ta form nere i källaren. Känner berusningen komma ångandes, taggarna dras in och mitt väsen fylls av tillförsikt. En enda väg återstår, och den leder framåt, uppåt. Jag blandar upp vodkan med Cola, tar en rejäl klunk och fler dörrar öppnas. Musiken fyller rummet, tar mer och mer plats. Så höjer vi volymen ännu ett snäpp och tvingar oss själva att gorma i varandras öron, nära, intimt. Vi hör inte längre varandra, bara känner. Och det räcker gott.
Ett bloss ute på verandan och så ner i källaren igen.
Blåsan trycker på och jag går in i badrummet. Känner mig något ostadig men fixerar strålen och snart är blåsan lika lätt som själen just nu. Står därefter och betraktar min spegelbild. Ser att jag fånler. Jag har nått mitt mål nu. Till det där tillståndet som jag suktat så länge efter. Har ju nära nog förtärts av längtan just hit. Och nu vill jag ta mig ännu högre.

Volymen är uppskruvad till max. Står på en pall och sjunger med i Burning Spears "Slavery Days". Kan varenda ord i texten och det vill jag visa. Sluter ögonen och blir ett med musiken.

Den kan vara så skör, skiljeväggen mellan den extatiska lyckan och alltings undergång.
Jag är tillbaka i badrummet, sitter på toalettstolen, paralyserad. Stirrar på min högra hand. Alldeles nyss knakade det till i handleden när jag tappade balansen på pallen och föll ner på golvet. Gick inte att ta miste på det ljudet. Och nu har jag låst in mig här, kanske i ett försök att stoppa tiden och vrida den tillbaka bara ett litet hack. Men jag kan inte rå på den, tiden, och det vet jag såklart. Det här går inte att ställa till rätta. Min kropp är domnad av alkohol så smärtan var inte direkt, men nu kommer den smygandes. Min hand är bruten.

Jag har kastats ner igen, mitt i festen. Men jag är fortfarande kvar i den, festen. Inte en chans att jag överger detta som jag trånat efter så. Inga frågor, inga svar, ingen utväg.

På Folkets Park sitter jag mest helt stilla. Smärtan är skonsammast då. Handen hänger lealös. Febern producerar en rännil av svett längs ryggraden och svettpärlor på min bleka panna. Människor passerar, en del skrattar åt mig, medlidsamt. Mitt tillstånd lockar även fram beundran hos vissa;  över hur jag trots detta helvete vägrar bekänna mig besegrad.
Berusningen har runnit av mig och jag tänker febrilt på hur jag ska förklara detta hemma och i skolan. Ännu en lögn som ska formuleras och framföras. Och snart en ny längtan efter nästa fest.

Lunchrast

Som en fri man vill jag vandra mot solnedgången, ren i själen och redo. Det är därför jag måste återvända, återuppleva, erövra. Kort sagt ta kontrollen över det som varit, min historia, och på så vis frigöra mig dess bojor och förtryck. I form av små nedslag söker jag återskapa och placera mig i förflutna sammanhang, och där finna någon slags insikt. Eller inte: men åtminstone ett avslut.

Nedslagen görs i mycket bagatellartade sammanhang. Obetydligheter från vilka jag sedan länge borde ha gått vidare.

Här kommer ännu ett sådant nedslag. Ett skavsår som ibland väcks till liv. Platsen är, som så många gånger, skolan. Lervällingen på skolgården, lunchrast.

Gruppen av människor som jag ingår i, min klass, är en spretig samling nu. Tillsammans har vi gått igenom mycket och nog fanns det en tid då vi såg efter varandra, tog hand om varandra. En tid då vi alla var små och oskyldiga, på grönbete hela skocken. Då vi höll om varandra, vi kompisar. Blomstertider som kom och gick. Och vi tyckte om varandra, så vill jag minnas det.

För några år sedan var jag ny i klassen, och jag visste inget om det; att vara ny i en klass. Men det spelade ingen roll, för jag fick en vän den dagen. Han bodde ovanpå en blomsteraffär med sin pappa och vi gick dit samma dag. Hans pappa låg i badkaret, vinkade åt mig och log. Vi gick in på hans rum och lekte med krigargubbar. Det var så enkelt, så självklart. Från då var vi vänner.

Men nu. Vi vandrar runt, han och jag, låter tid passera. Talar om nåt på TV kanske. Murar kringgärdar skolgården. Nästa år börjar vi högstadiet. Klassen flyttas till en annan skola, och då är vi inte längre äldst utan yngst. Allt omkullkastas, söndras, men kanske finner vi en väg, ett sätt. Möjligen hittar vi tillbaka till varandra, till det som var vi.

Maten i bespisningen gick inte ner idag, åt endast knäckebröd. Känner mig svag, ängslig.

Varje rast pågår en slags "herren på täppan" på en låg trämur, så även nu. En mycket enkel lek utan finess, men ändå med oskrivna regler: putta, ruska om, men gå inte över gränsen. Vi ägnar oss själva alltmer sällan åt denna lek, tar mest promenader runt gården numera. Möjligen har vi mognat, insett att vi står inför ett skifte.
   Men två andra från klassen befinner sig där. Klassens störste, mest utvecklade; storväxt med djup stämma mot en av de mindre - inte den minste för det är jag - står där och puttar på varandra, blaiseartat tycks det; det vanliga tidsfördrivet. Vi stannar till och betraktar spelet, varför inte.
   Plötsligt hårdnar det. Den store greppar tag i den lille, håller fast honom i kragen. Så börjar han utdela lavetter. Hårda och bestämda lavetter. Och han bara fortsätter som om han blivit beordrad att utföra denna misshandel, hans ansikte uttrycker inget utöver bestämdhet. Slagen ekar mellan murarna. Till slut släpper han taget om den lille som faller ner i leran. Han går därifrån. Pojken i leran kväver sina skrik, sin gråt. Hans kinder är röda, snart även blåa. Ingen skyndar dit för att hålla om honom.

Så. Ännu ett nedslag.

En meningslös liten historia

Alla dörrar jag ringde på, stod där och väntade, lyssnade efter steg, hörde steg. Dörrar öppnades, trötta ansikten sökte kontakt med mitt; jag tittade ner, mumlade något om jultidningar. Avmätt, stressat, bläddrande de genom utbudet, inget för mig här, åkej hejdå. Nästa dörr, nästa ansikte.
 Jag utmanade inte mig själv då jag ringde på dörrarna - jag sökte i detta ingen erfarenhet, inget framåtskridande.
Oktobermörkret som bäddade in gatorna, drivorna av löv. Antydan till duggregn. En av de som öppnade, ett av dessa ansikten, såg på mig mycket strängt. Han ville ha svar på varför jag ringde på hans dörr såhär på kvällen, och störde honom mitt i nyheterna. Jag hade inget svar att ge. Hade ju ingen aning om vad jag höll på med, varför jag ringde på folks dörrar på detta vis. Säkert hade det något med förväntningar att göra, men det var inget som jag kunde förklara. Han stängde dörren, hårt, men kanske inte fientligt. Jag stod där ett tag. Försökte luska ut vad jag borde känna här.

Tiden, min och hans. Han talade till mig, såg på mig. Lät mig förstå. Men jag förstod inte.

 Jag gick till nästa hus, eller hade jag redan varit där? Hyreshusen, villorna. Människorna därinne, såg dem genom köksfönster. Snart ringde jag på och de skulle avbryta vad de höll på med och öppna. Ännu ett möte. Kanske skulle någon förbarma sig och beställa jultidningar av mig. Hörde steg, tänkte på ingenting. Stekoset som slog emot mig, denna gång ett vänligt ansikte; en man med ett litet barn på armen, klart han ville ha jultidningar, det köpte han varje år. Han hade väntat på att jag skulle ringa på, sett fram emot det. Min skepnad fylldes med liv, hastigt. Blodet värmde ådrorna och jag upplevde bokstavligt att mina fötter var placerade på ett jämt, hållfast, underlag. Och han beställde, som han beställde. Jag nickade och antecknade i tystnad. Tjänade jag pengar här? Var detta en framgång? Hade jag faktiskt hittat en väg in i något?

Ute på gatan duggregnade det nu. Ville känna mig förlöst, men var mest sugen på en kvällsmacka. Jag huttrade till och styrde så kosan hemåt. Det räckte nu. Fanns inget kvar att sträva mot längre.

Lönen brände jag på flipperspel nere på grillen vid hamnen. Tiosedlarna matades in, byttes ut mot mynt. Ville så gärna höra det där ljuvliga knacket då flippret ger dig ett frispel. Men jag nådde inte dit, och plötsligt var pengarna slut.