Minne av fest 2.0

 Jag faller djupare och djupare, som genom en oändlighet av popcorn.  Kroppen min har försatts i total stillhet. Så välgörande både för mitt immunförsvar som för mitt centrala nervsystems återhämtning, denna djupsömn.
Men framförallt är min mentala balans i stort behov av en god natts sömn. Den har sannerligen blivit lidande under en längre tid av försummelse; sömnbristen har påverkat mitt lynne, jag har varit stingslig och taggig. Och min förmåga att tänka klart och rationellt har också varit satt ur spel alltför länge nu.

Allt hänger ihop och får jag nu bara sova djupt och ostört så kommer det lösa sig. Så jag låter kroppen göra det den är bäst på: att ta hand om sig själv. Jag kopplar bort mig, rensar tankarna och överlämnar mig. Eller snarare: låter mig överrumplas.
Hypnos, sömnen alltså i grekisk mytologi, är ju tvilling med Thanatos, döden. Och att sova är att dö, eller åtminstone som att vandra vid dödens sida. Men jag behöver denna sömn så innerligt nu, för att kunna leva.
Drömmer först statiskt, att jag står vid en palm. Vandrar så längs en strand utan slut, bländad av solen, sedan inget alls. Jag vilar tryggt i Hypnos famn. Som jag är värd det.

Handen på min axel som varsamt smeker; retsamt, jag vill inte lämna detta balsam av mörker. Det är så varmt och gott. Men den är envis, handen, och nu faktiskt en smula hårdhänt. Min nacke värker febrilt, och jag slår upp ögonen, tittar upp. "Nog bäst om du vaknar nu, vi är på ändhållplats." Kvinnan framför mig, ser henne vagt, men tror mig kunna skönja ett medlidsamt leende. Jag försöker le tillbaka och jag hoppas att jag lyckas. Hon vänder sig om och skyndar iväg, ut genom dörrarna.
En tunnelbaneperrong, så långt hemifrån man kan komma i världen. Stapplar, vinglar, ut. Sömndrucken, drucken; en kropp på fel plats. Tiden är varken morgon eller natt. Plötsligt händer något, mansskrik skär igenom de mörka februarivindarna, får snön att virvla än mer: två väktare omhändertar bryskt en förkommen själ. Han gormar vädjande.

Känner att jag skulle behöva gråta. Allt det som skapar den plattform som jag behöver under mina fötter har ryckts bort. Jag är förlorad.

Återigen: denna skiljevägg. Den mellan segerns rus och avgrundens mörker. Så spröd. Som isen på djupt hav en solig eftermiddag i mars. Hur man trippar på den först, så lätt, så lätt. Sprickorna som kittlar en till en början; får en att ta alltmer bestämda steg. Hur de snart bildar ett spindelnät omkring en, sprickorna. Man står i mitten, fångad. Ett villebråd nu. Oförmögen att värja sig, förrådd av sig själv.

Mailman söker

Vandrar runt i en hemstad. Det har jag gjort så många gånger förr, på jakt efter sammanhang; någon form av förbindelse. Jag söker något oklart, men som en uppenbarelse vill jag att detta något skall visa sig. Och härigenom kan en överblick givas mig; en tråd att följa - inte bara bakåt utan även framåt. Dessa gator jag vandrar formade mig, försöker jag tänka. Jag lyfter blicken. Gatorna, de är tomma. Och jag känner inget, faktiskt inget. Och det är ju behagligt. Men inte mitt mål just nu.

Tänk om jag ändå kunde skakas om? För nu är jag verkligen här, på plats. Redo att insupa, fylla mitt inre med melankoli. Men först vill jag slås ned av förfäran. Mörkret bara måste slå undan den förbannade högsommarsolen som bländar, och då ska jag skall falla ned på mina knän och gråta hejdlöst. Gråta sådär förtvivlat som jag kunde en gång, för så länge sedan just här, på trottoaren utanför servicebutiken. Då, när allt - hela tillvaron - kunde slå en i magen som en sån där tung järnkula monterad på en kran som man slår ner hus med. Slå ner mig med en sådan nu. Låt sedan kulan svingas mot mig ännu en gång. Gör slut på mig och bygg sedan upp. Därefter ska jag strosa som man ska i sin barndoms kvarter; inte letandes efter något egentligen, bara insupandes. Ingenting annat än en stunds förströelse, såhär mitt i livet. Som att ta en kopp kaffe ensam på ett fik, ungefär; en stunds eftertanke, sedan vidare.

Tiden har vandrat iväg här som överallt, men så mycket består. Solens strålar som letar sig in mellan springorna på faluröda staket i skymningen. Servicebutiken. Vindarna vid sundet. Och skolorna såklart.

Skolorna. Det är till dem jag är på väg. De besöker mig ständigt ju - som inspelningsstudior figurerar de här rummen, korridorerna och rastgårdarna i mitt liv; i mina tankar, drömmar. Jag återvänder ständigt hit, placerar mig här igen och igen. Nu är det min tur att besöka dem. Möjligtvis kan jag betvinga och rentav besegra dessa fästningar, om jag på riktigt tar mig an dem som den variant av en vuxen karl jag är nu? Verkligen närma mig dem den här gången, och inte bara passera. Jag börjar med låg- och mellanstadieskolan.

Muren, så låg den är. Samma som då, givetvis, men så intetsägande nu. Inte alls lik den fängelsemur från då, som omgav skolan. På ett ställe är den så låg att jag faktiskt lyckas kliva över den och in på skolgården.

Nu är jag här, tillbaka efter ett liv utanför. Jag står åter innanför murarna.
Det är alldeles sommarlovstilla. Allt, tycks det mig, står orört kvar. Mitt begär efter drama får mig att stappla mot skolgårdens mitt där jag sakta sjunker ner och blir sittandes. Tänker att det kan vara gripande att göra så. Men inget väller upp inom mig, inga minnesbilder gestaltar sig framför mig där jag sitter i det solvarma, dammiga gruset. Jag reser på mig och ser mig omkring. Alldeles tyst, fridfullt nästan. Den enorma skolbyggnaden, så fin den är ändå. Så välbevarad. En fin, välbevarad gammal byggnad. Inte mer.

Och så träffar den mig äntligen, insikten, den jag kanske alltid sökt: Denna skola, likt alla andra platser i denna hemstad, har sedan länge gått vidare.

Dags för mig att göra detsamma.

Minne av fest

Nere i gillestugan bor han min kompis. Vi går i samma klass, andra året nu på gymnasiet. I samma kvicksand sitter vi, jag något djupare. Men ikväll är det fest. Först ska lyckan planteras på förfesten, sedan den giriga jakten på ännu mer lyckorus på dansen nere i folkets park.
Hur jag har sett fram mot detta. Festen har legat som en hägring långt där framme, mer och mer synlig och nu är jag äntligen framme och det händer verkligen. Ikväll lägger jag allt åt sidan; det där som trycker ner, som söndrar mig. Ikväll byggs ett annat jag. Ett lättare och samtidigt starkare jag.

Jag är den första som anländer, de andra droppar in allteftersom. Tycker så mycket om dem, mina vänner. Och redan efter ett par sippar inser jag att nu, med dem, kan jag vara fri. Egentligen är det bara slumpen som fört oss samman, men så ser jag inte på det nu. Istället föreställer jag mig att vi är menade för varandra, att vår gemenskap faktiskt har en betydelse. Nuet tänjs och tycks förmå rymma hela världen, min och allas. Rummet är vårt, liksom tiden.
Mitt alter ego börjar så sakteliga ta form nere i källaren. Känner berusningen komma ångandes, taggarna dras in och mitt väsen fylls av tillförsikt. En enda väg återstår, och den leder framåt, uppåt. Jag blandar upp vodkan med Cola, tar en rejäl klunk och fler dörrar öppnas. Musiken fyller rummet, tar mer och mer plats. Så höjer vi volymen ännu ett snäpp och tvingar oss själva att gorma i varandras öron, nära, intimt. Vi hör inte längre varandra, bara känner. Och det räcker gott.
Ett bloss ute på verandan och så ner i källaren igen.
Blåsan trycker på och jag går in i badrummet. Känner mig något ostadig men fixerar strålen och snart är blåsan lika lätt som själen just nu. Står därefter och betraktar min spegelbild. Ser att jag fånler. Jag har nått mitt mål nu. Till det där tillståndet som jag suktat så länge efter. Har ju nära nog förtärts av längtan just hit. Och nu vill jag ta mig ännu högre.

Volymen är uppskruvad till max. Står på en pall och sjunger med i Burning Spears "Slavery Days". Kan varenda ord i texten och det vill jag visa. Sluter ögonen och blir ett med musiken.

Den kan vara så skör, skiljeväggen mellan den extatiska lyckan och alltings undergång.
Jag är tillbaka i badrummet, sitter på toalettstolen, paralyserad. Stirrar på min högra hand. Alldeles nyss knakade det till i handleden när jag tappade balansen på pallen och föll ner på golvet. Gick inte att ta miste på det ljudet. Och nu har jag låst in mig här, kanske i ett försök att stoppa tiden och vrida den tillbaka bara ett litet hack. Men jag kan inte rå på den, tiden, och det vet jag såklart. Det här går inte att ställa till rätta. Min kropp är domnad av alkohol så smärtan var inte direkt, men nu kommer den smygandes. Min hand är bruten.

Jag har kastats ner igen, mitt i festen. Men jag är fortfarande kvar i den, festen. Inte en chans att jag överger detta som jag trånat efter så. Inga frågor, inga svar, ingen utväg.

På Folkets Park sitter jag mest helt stilla. Smärtan är skonsammast då. Handen hänger lealös. Febern producerar en rännil av svett längs ryggraden och svettpärlor på min bleka panna. Människor passerar, en del skrattar åt mig, medlidsamt. Mitt tillstånd lockar även fram beundran hos vissa;  över hur jag trots detta helvete vägrar bekänna mig besegrad.
Berusningen har runnit av mig och jag tänker febrilt på hur jag ska förklara detta hemma och i skolan. Ännu en lögn som ska formuleras och framföras. Och snart en ny längtan efter nästa fest.

Lunchrast

Som en fri man vill jag vandra mot solnedgången, ren i själen och redo. Det är därför jag måste återvända, återuppleva, erövra. Kort sagt ta kontrollen över det som varit, min historia, och på så vis frigöra mig dess bojor och förtryck. I form av små nedslag söker jag återskapa och placera mig i förflutna sammanhang, och där finna någon slags insikt. Eller inte: men åtminstone ett avslut.

Nedslagen görs i mycket bagatellartade sammanhang. Obetydligheter från vilka jag sedan länge borde ha gått vidare.

Här kommer ännu ett sådant nedslag. Ett skavsår som ibland väcks till liv. Platsen är, som så många gånger, skolan. Lervällingen på skolgården, lunchrast.

Gruppen av människor som jag ingår i, min klass, är en spretig samling nu. Tillsammans har vi gått igenom mycket och nog fanns det en tid då vi såg efter varandra, tog hand om varandra. En tid då vi alla var små och oskyldiga, på grönbete hela skocken. Då vi höll om varandra, vi kompisar. Blomstertider som kom och gick. Och vi tyckte om varandra, så vill jag minnas det.

För några år sedan var jag ny i klassen, och jag visste inget om det; att vara ny i en klass. Men det spelade ingen roll, för jag fick en vän den dagen. Han bodde ovanpå en blomsteraffär med sin pappa och vi gick dit samma dag. Hans pappa låg i badkaret, vinkade åt mig och log. Vi gick in på hans rum och lekte med krigargubbar. Det var så enkelt, så självklart. Från då var vi vänner.

Men nu. Vi vandrar runt, han och jag, låter tid passera. Talar om nåt på TV kanske. Murar kringgärdar skolgården. Nästa år börjar vi högstadiet. Klassen flyttas till en annan skola, och då är vi inte längre äldst utan yngst. Allt omkullkastas, söndras, men kanske finner vi en väg, ett sätt. Möjligen hittar vi tillbaka till varandra, till det som var vi.

Maten i bespisningen gick inte ner idag, åt endast knäckebröd. Känner mig svag, ängslig.

Varje rast pågår en slags "herren på täppan" på en låg trämur, så även nu. En mycket enkel lek utan finess, men ändå med oskrivna regler: putta, ruska om, men gå inte över gränsen. Vi ägnar oss själva alltmer sällan åt denna lek, tar mest promenader runt gården numera. Möjligen har vi mognat, insett att vi står inför ett skifte.
   Men två andra från klassen befinner sig där. Klassens störste, mest utvecklade; storväxt med djup stämma mot en av de mindre - inte den minste för det är jag - står där och puttar på varandra, blaiseartat tycks det; det vanliga tidsfördrivet. Vi stannar till och betraktar spelet, varför inte.
   Plötsligt hårdnar det. Den store greppar tag i den lille, håller fast honom i kragen. Så börjar han utdela lavetter. Hårda och bestämda lavetter. Och han bara fortsätter som om han blivit beordrad att utföra denna misshandel, hans ansikte uttrycker inget utöver bestämdhet. Slagen ekar mellan murarna. Till slut släpper han taget om den lille som faller ner i leran. Han går därifrån. Pojken i leran kväver sina skrik, sin gråt. Hans kinder är röda, snart även blåa. Ingen skyndar dit för att hålla om honom.

Så. Ännu ett nedslag.

En meningslös liten historia

Alla dörrar jag ringde på, stod där och väntade, lyssnade efter steg, hörde steg. Dörrar öppnades, trötta ansikten sökte kontakt med mitt; jag tittade ner, mumlade något om jultidningar. Avmätt, stressat, bläddrande de genom utbudet, inget för mig här, åkej hejdå. Nästa dörr, nästa ansikte.
 Jag utmanade inte mig själv då jag ringde på dörrarna - jag sökte i detta ingen erfarenhet, inget framåtskridande.
Oktobermörkret som bäddade in gatorna, drivorna av löv. Antydan till duggregn. En av de som öppnade, ett av dessa ansikten, såg på mig mycket strängt. Han ville ha svar på varför jag ringde på hans dörr såhär på kvällen, och störde honom mitt i nyheterna. Jag hade inget svar att ge. Hade ju ingen aning om vad jag höll på med, varför jag ringde på folks dörrar på detta vis. Säkert hade det något med förväntningar att göra, men det var inget som jag kunde förklara. Han stängde dörren, hårt, men kanske inte fientligt. Jag stod där ett tag. Försökte luska ut vad jag borde känna här.

Tiden, min och hans. Han talade till mig, såg på mig. Lät mig förstå. Men jag förstod inte.

 Jag gick till nästa hus, eller hade jag redan varit där? Hyreshusen, villorna. Människorna därinne, såg dem genom köksfönster. Snart ringde jag på och de skulle avbryta vad de höll på med och öppna. Ännu ett möte. Kanske skulle någon förbarma sig och beställa jultidningar av mig. Hörde steg, tänkte på ingenting. Stekoset som slog emot mig, denna gång ett vänligt ansikte; en man med ett litet barn på armen, klart han ville ha jultidningar, det köpte han varje år. Han hade väntat på att jag skulle ringa på, sett fram emot det. Min skepnad fylldes med liv, hastigt. Blodet värmde ådrorna och jag upplevde bokstavligt att mina fötter var placerade på ett jämt, hållfast, underlag. Och han beställde, som han beställde. Jag nickade och antecknade i tystnad. Tjänade jag pengar här? Var detta en framgång? Hade jag faktiskt hittat en väg in i något?

Ute på gatan duggregnade det nu. Ville känna mig förlöst, men var mest sugen på en kvällsmacka. Jag huttrade till och styrde så kosan hemåt. Det räckte nu. Fanns inget kvar att sträva mot längre.

Lönen brände jag på flipperspel nere på grillen vid hamnen. Tiosedlarna matades in, byttes ut mot mynt. Ville så gärna höra det där ljuvliga knacket då flippret ger dig ett frispel. Men jag nådde inte dit, och plötsligt var pengarna slut.

After Ski?

Kön framför mig minskar i rask takt. Mannen där framme skriker på tyska. "NÄCHST!" Solen skiner på oss i kön, snön knarrar under våra skidor. Stämningen är mycket god; uppsluppen, närmast sorglös. Själv är jag bekymrad. Tittar ner på mina pjäxor, de sitter väl fast som de ska, ser så ut iallafall. Och skidorna, när jag ser på dem tänker jag på hur de korsar varandra i hög fart på väg ner. För det gör dom ju mest hela tiden. Man faller rätt illa då. Flyger fritt framåt ett tag för att sedan krascha i backen som en trasdocka, förnedrad i en oformlig massa. Skidor, pjäxor, stavar, skidglasögon - så många lager av djävulskap - allt i en enda sörja. Och jag. Hur många såg? Hur illa är jag skadad, är det tillräckligt för en frisedel rentav?
Men värst är ändå bygelliften, den vi köar till nu. "NÄCHTS!" Pojken framför mig tar vant emot liften, som en kär vän nästan, och de är så samspelta att det där tycks ju inte vara någon konst. Nu är det snart min tur. Jag vänder mig hastigt om, möts av förväntansfulla blickar; en slags illa dold skadeglädje, men också av ängslighet hos vissa. Jag är inte ensam i detta, hinner jag tänka. "NÄCHTS!"

Ett mirakel. Jag tog emot bygelliften, fick ordning på den, och nu åker jag uppför. Helt plötsligt befinner jag mig i samklang med sammanhanget. Så vackert egentligen, all denna gnistrande snö och dessa bergstoppar därborta. Människornas rytmiskt vickande höfter i backen, hur de skrattar. Och luften, så frisk och ren. Jag andas in, djupt, fyller mitt inre med tillförsikt. Den där skadeglädjen jag tyckte mig se, nog var den inbillad. Det här är minsann trivsamt; sakta glider jag nu uppåt, en själsro smyger sig på. Är jag i balans? Kan detta vara möjligt?
 Den ena skidan åker över den andra. Jag håller mig kvar, måste hålla mig kvar, men det är ett tumult. Skidorna börjar leva sina egna liv, sprätter åt alla håll. Stavarna vaknar till liv och utgör nu ett ytterligare hot. Skidglasögonen glider ner; de är immiga, skymmer min sikt.
Jag är nödställd; en krissituation i rörelse, på väg uppåt. För jag vägrar släppa. Den här gången skall jag inte låta mig besegras. Alltmer intrasslad klamrar jag mig kvar. Jag kramar om den, lidelsefullt, min bygellift. Aldrig att jag släpper den. Men min vänstra pjäxa och skida vill annat. Min fot glider alltmer ur pjäxan, och även ur den bruna raggsockan. Snart sitter pjäxan och skidan kvar endast med hjälp av mina febrilt arbetande tår. Men det är lönlöst. Pjäxan, som faktiskt sitter fast korrekt, och skidan lämnar min vänstra fot. Tillsammans åker de ner, lämnar mig och bygelliften. Jag tittar på dem.

Och det är storslaget. Mitt i allt detta elände, denna skönhet. Skidan med sin pjäxa och bruna raggsocka. Hur de äger backen, utan mig. Har svårt att slita blicken, men måste. Jag är på väg, oåterkalleligt, mot ett ännu ett nederlag i livet. Vad händer med mig nu, det kan jag inte förstå.


Det här är så väldigt länge sedan. Jag har gått vidare, från detta som från så mycket annat. Ska inte säga att jag har försonats, men på något sätt har jag väl ändå hittat en väg. Jag var ju så ung, så utan inflytande. Jag vilar i att jag aldrig mer kommer hamna här igen.

Men nu. När jag trodde jag var ute drar de mig tillbaka: Borde jag inte ha kommit över det där? Jag var ju ett barn då, nu är jag en familjefar.

Är jag på väg tillbaka? Hur långt kan en man gå för sin familjs skull?

Två av min barndoms utposter

Hopptornet
De är hala, trappstegen av stål. Jag håller mig fast krampaktigt, en hand på vardera stång, och jag rör mig uppåt; ett steg i taget. Målmedveten och alldeles varm av fasa i den kylslagna septemberskymningen. Jag vet att om jag tittar ner så betyder det att jag inte kan röra mig - inte upp och inte ner. Så jag fortsätter uppåt, blicken envist fäst vid det där sista trappsteget. Når jag bara dit, och det kommer jag att göra, så är jag framme. Den högsta avsatsen på hopptornet, 10 meter upp. Väl där ska jag blicka ut över havet i triumf. Andas in den högst bedrägliga upplevelsen av att, ännu en gång, ha besegrat skräcken, döden. Jag tar ett steg till, hör de andra, hur de ropar att jag ska titta ner. De hetsar, vill få mig ur balans, men jag är så nära nu. Halkar till något med ena foten, men mina händer tänker inte svika mig.

Jag är framme. Nu äger jag detta förbannade hopptorn. Men inget jubel infinner sig, ingen berusande segersötma. Tornet svajar i den kalla vinden. Mörkret lägger sig så mycket tidigare nu än under de obetänksamt ljusa sommarmånaderna som plötsligt bara hade passerat. Känner mig plötsligt mycket ensam däruppe. Upplever att jag på riktigt - och inte bara som på natten -  inser att jag faktiskt står isolerad i världen. Det är jag endast, och ett oformligt mörker, som havet omkring mig; ständigt i förändring, förgängligt och ohanterligt. En tunn hinna bara just nu, eller ingen alls, mellan det som är jag och intet. Antagligen lever jag inte alls. Och förmodligen är alla dessa sammanhang som  jag rör mig i blott en iscensättning. Regisserad av ingen. För här finns ju ingen dramaturgi att skönja.
Hur värjer man sig emot en sådan meningslöshet? Och här uppe, på högsta avsatsen, 10 meter upp, på den blöta cementen i ett faktiskt mörker som lägger sig allt mer, denna tisdagkväll i höstterminens begynnelse; mitt i denna nystart, denna illusion: inte är väl detta en plats för insikter som denna? Otåliga röster hörs nerifrån, klockan börjar bli mycket. Jag springer mot kanten, kastar mig ut. Tankarna där i luften, på väg ner mot ytan, är alltid de samma, och det känns tryggt och enkelt och rent. Jag tänker: väntar mig därnere, när jag klyver vattenytan och rasar ner i det mörka, sylvassa pålar? Eller, om jag tar mig förbi dem, kommer mina fötter och ben då begravas i den klistriga dy som är botten, skulle jag nå den? 


Slottets mur
Vi är några förtappade. Och vi återvänder ständigt, ständigt. Muren som löper kring slottet ligger så på den där gränsen mellan det som skulle kunna kallas för lek, och det där andra. Det illavarslande.
Den är verkligen bedrövlig, muren. Att klättra uppför den, på de där minimala stenarna som sticker ut, är sannerligen ingen lek. Men vi är inte här för att leka, vi är inga lekkamrater. Vi gör detta för att vi vill se något i vitögat; komma nära, känna vittringen av...slutet. Och, som en konsekvens, omfamna livet självt. Oändligheten där på slutet, just innan man tar språnget över och räddar sig själv, är universum, alltings undergång och återuppståndelse. Att få vara mitt i det, och sedan ställa sig över allt det där, är drivkraften. Det är så vi fångar in hela konceptet existens. Ett koncept som sedan glider en ur händerna, likt en blöt tvål. 
Därför återvänder vi.

En dag, just uppe vid toppen, tappar en av oss fästet. Han faller inte rakt ut, utan kasar, liksom glider varsamt nerför. Jag står nere på marken och betraktar. Ingen fasa, ingen panik; ingenting. Muren hjälper honom ner, hela vägen. Han når mark och han skrattar, inte hjärtligt, inte upphetsat; bara småskrattar, säger att han måste hem och äta middag. Helt intakt, inte en skråma någonstans. Döden har aldrig känts mer avlägsen, finns den ens? Och livet?

Vi andra står kvar en stund, tysta. En outtalad överenskommelse lägger sig bland oss. Nu är det slut på klättrandet. Vi får famla vidare på andra platser. Här finns inget kvar. Cirkulera.


Hopptornet och muren. Jag tänker på er. Varje dag. Och sen aldrig mer.