En liten vädjan

Pengar är inte, och har aldrig varit, en drivkraft för mig i mitt skrivande. Jag skriver för att jag måste. Och mina texter är fria att läsa för alla. De tillhör oss; dig och mig. Vill ju inte sitta på min skattkista och ruva alldeles ensam. Hellre sprider jag då mitt guld! 

Men jag tror även på ett "givande och ett tagande". För hur jag än skulle önska att det inte var så: vårt samhälle är konstruerat på detta sätt. Pengarna måste in. För mig, liksom för Jesus Kristus på sin tid. 

Och imorgon är det fredag. Törsten närmar sig. Låt detta bli min alldeles egen lönehelg!

Tack alla!

    0739865910

Tankar för dagen

Den sitter naturligtvis kvar kvar därinne, oförändrad vad gäller form och vikt, men dess förmåga har på senare tid genomgått en dramatisk förändring. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag är kluven. Vilket i sig inte är så märkligt kanske; ligger väl lite i förändringens natur - den kan ta sin lilla tid att hitta sin plats inom en. Eller jag vet inte. Precis. Jag vet inte.

Min hjärna är nämligen under avveckling.

Den orkar väl inte längre, tänker jag. Det blev för mycket för den. För många tankebanor i omlopp därinne. Kanske lät jag den arbeta för hårt, för länge, och nu har den slutligen sagt ifrån, och lagt ner stora delar av sin verksamhet för att på så vis frigöra energi till andra delar av kroppen. Så att jag ska kunna orka leva mitt liv tiden ut. 

En energitjuv. Och sådana ska man ju göra sig av med.

Ren överlevnadsinstinkt alltså. Smart. Och egentligen är jag väl inte särskilt kluven.

För nog är mina steg lättare nu, utan denna tyngd, börda faktiskt, som var min hjärna förr. Alla dessa frågeställningar, all denna reflektion, på väg bort. 

Fram träder lyckan.  

Deeeooo!

Historia som skrivs

Är inte här för att stryka medhårs. Därför ser mina texter ut som de gör: skoningslösa och orädda. För sådan är sanningen. Och den måste fram, även om den har sitt pris. Sanningen om mig. Inte för att jag söker någon slags förgänglig bekräftelse på sociala medier, utan för att det är min plikt att berätta. Världen behöver veta.

Blickar bakåt i bloggen och slås av den kraft och bäring som många, de flesta, av texterna fortfarande besitter. Flera av dem är rena käftsmällar, andra kicksparkar rakt i solar plexus. Vissa är avskalat betraktande och finstämt reflekterande. Och så alla dessa små ljuvliga tillbakablickar! När jag inte värjer för det närmast patetiska; hur jag omfamnar den lilla pojke jag var för så länge sedan, och låter honom visa mig det som en gång var min värld, bland nyponbuskar och klassrum och gillestugor.

Jag läser med stegrande fascination.

Det är en omtumlande läsning. Emellanåt på gränsen till outhärdligt, denna transparens; hur jag så naket vänder ut och in på det som är jag. Och jag inser att det här är texter som ska sippas i små doser. Tar man för stora klunkar riskerar man gå miste om många av de dimensioner som varje text äger. Det här är inte tuggummitexter som förlorar smak, spottas ut och glöms bort. Tvärtom. De växer snarare, tilltar i smak, och är oändliga i sin aktualitet. 

Själva definitionen av stor konst, denna min blogg. Förstår att det kan uppfattas som självgott att hävda detta. Men som sagt: sanningen, jag räds inte den. 

Min blogg. Antingen älskar man den, eller så hatar man den. Eller så tycker man den är helt ok.

Mailman och doktorn

Jag ska inte påstå att det är som att golvet rämnar under mig där jag sitter. Min upplevelse av att finnas till skakas inte om på det viset att alla mina andra bekymmer plötsligt förlorar sin betydelse. Men ändå. Att få höra att en sjukdom är min att bära livet ut, det gör något med en. Och hur han säger det till mig, liksom i förbifarten, som att han ser på livet som endast en period (vilket det förvisso är), det påverkar min andning alldeles kort där jag sitter med ansiktshalvan ömmande efter en serie botoxinjektioner. "Jaha, nej nej, det här har man livet ut. Injektionerna har bara en tillfälligt lindrande verkan." Min doktor, som jag efter mitt första besök hyllade så. Som jag beskrev som en fadersgestalt; korrekt men ändå varm. Vad är det han säger till mig? Värmen är borta, endast kyla och professionalitet återstår. Försöker ventilera detta besked med honom, men han tycker att mitt besök är över nu. Jag vacklar ut, tittar på klockan. Konstaterar att mitt besök varade i fem minuter. Men killen är ju neurolog, inte terapeut, nånstans förstår jag det. Ryckningarna i min vänstra ansiktshalva intensifieras, de gör så, mina hemifaciala spasmer, när jag utsätts för stress; som nu när jag inte förstår någonting. Vem jag är eller vart detta jag är på väg. De är både autonoma och av mig styrda; försöker betvinga dem, misslyckas, ger upp.

Tre månader senare sitter jag där igen, i det kalt inredda väntrummet. Har tid bokad klockan 09, och nu är det några minuter över. Jobbar på min person. Förbereder mig. Tänker att den här gången ska jag vara koncis och pragmatisk, och inte blanda in min egen personliga upplevelse av situationen. Låta saklighet styra samtalet. Måste helt enkelt förställa mig mer än vad jag brukar, inser jag. Så kommer doktorn ut och jag reser på mig, vi skakar hand och går under tystnad in till hans besöksrum, slår oss ner. Vi utbyter några snabba artighetsfraser om vädret, det är verkligen fantastiskt, och den här dagen, skottdagen, säger vi också något om som jag inte riktigt förstår. 

Plötsligt tystnar han och ser på mig, begrundande. Hinner slås av tanken att han föraktar mig, att han nu tyst dömmer ut min uppenbarelse. Känner hur den person jag försökte bygga i väntrummet lämnar mig tvärt, och jag är mig själv igen; fragil och svävande. Ryckningarna ökar i kraft, jag är utspelad. Så lägger han, knappt skönjbart, huvudet på sned och frågar: "Hur har du det?" Och jag berättar. Om pressen, kraven. Mitt sökande, min resa. Om drömmar och vacklande ambitioner. Alla dessa snedsteg. Och min doktor LYSSNAR. "Nu är det jag som hämtar botoxet" säger han, efter att ha suttit tyst en stund och tagit in min historia. Jag sätter mig på britsen, och rak i ryggen tar jag emot de fem injektionerna; tre strax under ögat och två ovanför munnen. En nätt liten droppe blod visar sig från ett av sticken. Han räcker mig en servett, och tar samtidigt en till sig själv. Och säkert inbillar jag mig bara, men är det inte en tår han torkar bort? Så säger han: "Dina hemifaciala spasmer, bär dem med stolthet. För i dem ryms en fantastisk historia, ditt liv. En resa mot upprättelse och respekt. En kamp, ett mod, som trotsar all beskrivning. Under alla mina år som doktor har jag aldrig tagit del av en historia så upprivande, men ändå så hoppfull. Du är en sann hjälte."

Den här gången vacklar jag inte ut; mina steg är bestämda, min hållning resolut. Tittar på klockan, konstaterar att det här besöket faktiskt var kortare än det förra, fyra minuter. Känner ett lugn, ett stillestånd, i ansiktet. Och jag inser att jag faktiskt vet exakt vart jag är på väg: Hem.

Diagnosen jag fick, som jag tidigare beskrev som "en välsignelse", tillhör mig. Den är min. Och även om det betyder mycket för mig att få äga en sådan så handlar det också om att leva med den. Diagnosen ska nu alltså samsas med alla de andra delarna av mig, och jag hoppas ju såklart att den kommer att finna sin plats utan att bre ut sig alltför mycket och på så vis definiera min person i en utsträckning som inte stämmer överens med den jag vill vara. 

För jag är ju så mycket mer än de hemifaciala spasmer som parkerat sig i min vänstra ansiktshalva. Det finns en människa där bakom. Glöm inte det. En människa med drömmar och längtan, precis som du.

B

    I väntrummet!

Helkväll på stan 2.0!

Det trycker på och jag inser att jag kommer att behöva hitta en lösning på detta, snarast. Har ju ändå ingen värdighet kvar; tappade den när jag nickade till på Slussens tunnelbanestation, på en bänk där. Intet återstår. Behöver bara hitta ett lämpligt träd i skogen som omgärdar vägen jag stapplar fram på. Så har fyllon gjort i alla tider. Inget nytt. Men kanske borde jag ändå hålla mig tills jag når hemmet? Å andra sidan, som sagt: värdighet borta. Kvar återstår bara en man med de primära behoven kissa och sen sova. Bakom mig närmar sig ett sällskap och de ser hur jag viker av och styr mot skogen. Snön är plötsligt djupare här än på vägen och jag trampar lite snett, faller nästan. Skamset lommar jag in bland träden och i skydd av ett uträttar jag mitt behov. Nu ska jag bara sova. Imorgon sätter jag ihop mig själv igen.

Min färd hemåt fortsätter. Inte långt kvar nu, stegen känns lättare. Snart är jag i säkerhet och då kommer den kyla och det mörker som är staden om natten att vara långt borta. Ett snöblandat regn piskar ansiktet och påskyndar tillnyktringen. Gott så. Försöker samla ihop fragmenten från kvällen och foga dem till någon slags helhet. Nog var det trevligt. Såklart ingen rörelse, ingen variation. Men trevligt, egentligen inte alls obehagligt. Och samtidigt: en studie i förnedring. För inte ska jag förekomma i dessa sammanhang, i de här rummen. Nog måste jag lämna över denna verksamhet till den yngre generationen? Inte stå där och ta upp plats i toakön. De andra (vi var faktiskt ett glatt lag denna kväll, och vi gick från bar till bar, till synes fulla av liv, rusiga) tycks emellertid inte bekommas av detta. Försöker prata om Döden. Om åldrande. Men de vill inte. De vill leva i nuet, säger de. Jag kan förstå den hållningen; att tala om det självklara, vad ska det egentligen leda till? Dessutom är detta inte det rätta forumet, även jag inser det. Så jag åker hem. Tänker: dricka, det gör man hemma i soffan.

Tidigt på morgonen därpå säger min son det förlösande: "Pappa, du luktar som en gammal farbror."

Min resa

Jag upplever det nästan som ett krav. Och däri ligger också min trotsighet - inte vill jag göra det som andra kräver av mig. Men tiden rullar ju på som en ångvält och jämnar marken bakom mig och oss alla. Vart var jag, vi, en gång på väg? Bilder bara, sådana där diabilder, som behöver hjälp att sättas i kontext och ordning. För det cirkulerar frågor därute, och många av dem rör mig och min resa fram till den jag är idag. Alla dessa livsval på vägen - hur genomtänkta var de egentligen? Det kan ju tyckas, med tanke på var jag står nu, att jag hela tiden varit en renodlad strateg; att varje steg jag tagit har varit pusselbitar, lagda av mig. Och att vi nu betraktar det färdiglagda pusslet i all sin prakt.

Hursomhelst. Alla dessa frågor. Ni väntar otåligt på svar. Jag är både förstående och ödmjuk inför detta. Men en självbiografi skriver inte sig själv och jag har tusen bollar i luften just nu. Och bara två händer. Så om jag säger såhär: ett frö är sått, dialog med bokförlag är inledd.

Alla människor bär på en historia, kanske framförallt JAG.

Mailman försöker

Det är min strävan alltid, att hålla undan denna följeslagare som jag ständigt och motvilligt fördjupar min relation till. Från början var vi bara ytligt bekanta. Men nu tycks hen ha tappat alla sociala koder och hälsar på mig mest hela tiden, objuden. Som att jag inte har något att säga till om längre. Kan hen inte bara låta mig vara ifred; låta mig få lägga mig tillrätta här, vid min resas mål, tillsammans med min familj i vårt hus? Ett djävla oskick faktiskt!

Ett glas rosé en ljum försommarkväll. Vi sitter ute på altanen. Barnskratt och en lätt bris som för med sig doften av hundra grillar runtom i radhusområdet. Vadderad. Bortom allt mörker.

Det här med Döden. Och livet som en konsekvens och en förutsättning, inklämd däremellan. Så fascinerande, skrämmande. Men framförallt: så svårfångat. Att omvandla detta obegripliga till någon slags begriplighet, inte bara för utmaningens skull, utan även, tänker jag, som ett förhållningssätt att vila i, är ju något som många tänkande, skrivande, människor ofta ägnar sig åt. Jag betraktar mig själv som vare sig en särskilt tänkande eller skrivande människa; det är mest banaliteter som pågår inom mig faktiskt; bara tankegångar som mynnar ut i intet, som livet självt. (Endast vid sällsynta tillfällen snuddar jag vid något som kan liknas vid ett stringent resonemang i mina tankar kring Döden, och då landar det hos mig själv bara; min omgivning - de jag samspelar med och försöker nå ut till - verkar inte särskilt imponerade. Kanske betraktar de mig som en posör. Och mina frågeställningar kring existensen och Döden som rentav pålagda, spelade.) Men jag känner ett stegrande behov av att hitta mitt eget språk kring allt detta som bara är mig till låns, eftersom jag egentligen aldrig varit lyckligare. Mitt livs ironi, denna min lyckas fasa. För om jag uttalar det dramatiska "Jag vet inte hur långt jag har kvar", så låter det såklart drastiskt, men icke desto mindre är det helt sant. För jag vet ju inte. Och det är ju fasansfullt. Men också banalt; jag behöver alltså hitta mitt alldeles eget förhållningssätt.

Samtidigt: kärnfulla formuleringar rörande det oundvikliga, ju närmare de träffar desto svårare har de att få fäste i mig: det blir helt enkelt för konkret, och de måste slås bort i den renaste självbevarelse. Jag försöker, förgäves, sudda ut bilden av "vi som lever är bara de döda på semester" därför att insikten, eller, snarare, vetskapen, är skonsammast när dess konturer är luddiga; liksom outtalad, skymd bakom vardag och fredagsmys. Jag söker inte skärpan, vägrar se en faktisk början och ett faktiskt slut  - bara ett pågående.

Men inte. För när min son, just i skarven mellan natt och morgon, viskar "pappa" i mitt öra, just då skall jag prisa livet nu. Det är min förbannade skyldighet. Men då måste jag också ha Döden klart och tydligt formulerad för mig. Vad jag behöver är min egen odödliga formulering, inte sovmorgon. Sömn väntar alla som lever. Kanske den: "Sömn väntar alla som lever"? Nej. Bara ännu en floskel från en posör. Försöker igen:

Döden. Som knappen på en lampa.

Så.