Mailman och doktorn

Jag ska inte påstå att det är som att golvet rämnar under mig där jag sitter. Min upplevelse av att finnas till skakas inte om på det viset att alla mina andra bekymmer plötsligt förlorar sin betydelse. Men ändå. Att få höra att en sjukdom är min att bära livet ut, det gör något med en. Och hur han säger det till mig, liksom i förbifarten, som att han ser på livet som endast en period (vilket det förvisso är), det påverkar min andning alldeles kort där jag sitter med ansiktshalvan ömmande efter en serie botoxinjektioner. "Jaha, nej nej, det här har man livet ut. Injektionerna har bara en tillfälligt lindrande verkan." Min doktor, som jag efter mitt första besök hyllade så. Som jag beskrev som en fadersgestalt; korrekt men ändå varm. Vad är det han säger till mig? Värmen är borta, endast kyla och professionalitet återstår. Försöker ventilera detta besked med honom, men han tycker att mitt besök är över nu. Jag vacklar ut, tittar på klockan. Konstaterar att mitt besök varade i fem minuter. Men killen är ju neurolog, inte terapeut, nånstans förstår jag det. Ryckningarna i min vänstra ansiktshalva intensifieras, de gör så, mina hemifaciala spasmer, när jag utsätts för stress; som nu när jag inte förstår någonting. Vem jag är eller vart detta jag är på väg. De är både autonoma och av mig styrda; försöker betvinga dem, misslyckas, ger upp.

Tre månader senare sitter jag där igen, i det kalt inredda väntrummet. Har tid bokad klockan 09, och nu är det några minuter över. Jobbar på min person. Förbereder mig. Tänker att den här gången ska jag vara koncis och pragmatisk, och inte blanda in min egen personliga upplevelse av situationen. Låta saklighet styra samtalet. Måste helt enkelt förställa mig mer än vad jag brukar, inser jag. Så kommer doktorn ut och jag reser på mig, vi skakar hand och går under tystnad in till hans besöksrum, slår oss ner. Vi utbyter några snabba artighetsfraser om vädret, det är verkligen fantastiskt, och den här dagen, skottdagen, säger vi också något om som jag inte riktigt förstår. 

Plötsligt tystnar han och ser på mig, begrundande. Hinner slås av tanken att han föraktar mig, att han nu tyst dömmer ut min uppenbarelse. Känner hur den person jag försökte bygga i väntrummet lämnar mig tvärt, och jag är mig själv igen; fragil och svävande. Ryckningarna ökar i kraft, jag är utspelad. Så lägger han, knappt skönjbart, huvudet på sned och frågar: "Hur har du det?" Och jag berättar. Om pressen, kraven. Mitt sökande, min resa. Om drömmar och vacklande ambitioner. Alla dessa snedsteg. Och min doktor LYSSNAR. "Nu är det jag som hämtar botoxet" säger han, efter att ha suttit tyst en stund och tagit in min historia. Jag sätter mig på britsen, och rak i ryggen tar jag emot de fem injektionerna; tre strax under ögat och två ovanför munnen. En nätt liten droppe blod visar sig från ett av sticken. Han räcker mig en servett, och tar samtidigt en till sig själv. Och säkert inbillar jag mig bara, men är det inte en tår han torkar bort? Så säger han: "Dina hemifaciala spasmer, bär dem med stolthet. För i dem ryms en fantastisk historia, ditt liv. En resa mot upprättelse och respekt. En kamp, ett mod, som trotsar all beskrivning. Under alla mina år som doktor har jag aldrig tagit del av en historia så upprivande, men ändå så hoppfull. Du är en sann hjälte."

Den här gången vacklar jag inte ut; mina steg är bestämda, min hållning resolut. Tittar på klockan, konstaterar att det här besöket faktiskt var kortare än det förra, fyra minuter. Känner ett lugn, ett stillestånd, i ansiktet. Och jag inser att jag faktiskt vet exakt vart jag är på väg: Hem.

Diagnosen jag fick, som jag tidigare beskrev som "en välsignelse", tillhör mig. Den är min. Och även om det betyder mycket för mig att få äga en sådan så handlar det också om att leva med den. Diagnosen ska nu alltså samsas med alla de andra delarna av mig, och jag hoppas ju såklart att den kommer att finna sin plats utan att bre ut sig alltför mycket och på så vis definiera min person i en utsträckning som inte stämmer överens med den jag vill vara. 

För jag är ju så mycket mer än de hemifaciala spasmer som parkerat sig i min vänstra ansiktshalva. Det finns en människa där bakom. Glöm inte det. En människa med drömmar och längtan, precis som du.

B

    I väntrummet!

Helkväll på stan 2.0!

Det trycker på och jag inser att jag kommer att behöva hitta en lösning på detta, snarast. Har ju ändå ingen värdighet kvar; tappade den när jag nickade till på Slussens tunnelbanestation, på en bänk där. Intet återstår. Behöver bara hitta ett lämpligt träd i skogen som omgärdar vägen jag stapplar fram på. Så har fyllon gjort i alla tider. Inget nytt. Men kanske borde jag ändå hålla mig tills jag når hemmet? Å andra sidan, som sagt: värdighet borta. Kvar återstår bara en man med de primära behoven kissa och sen sova. Bakom mig närmar sig ett sällskap och de ser hur jag viker av och styr mot skogen. Snön är plötsligt djupare här än på vägen och jag trampar lite snett, faller nästan. Skamset lommar jag in bland träden och i skydd av ett uträttar jag mitt behov. Nu ska jag bara sova. Imorgon sätter jag ihop mig själv igen.

Min färd hemåt fortsätter. Inte långt kvar nu, stegen känns lättare. Snart är jag i säkerhet och då kommer den kyla och det mörker som är staden om natten att vara långt borta. Ett snöblandat regn piskar ansiktet och påskyndar tillnyktringen. Gott så. Försöker samla ihop fragmenten från kvällen och foga dem till någon slags helhet. Nog var det trevligt. Såklart ingen rörelse, ingen variation. Men trevligt, egentligen inte alls obehagligt. Och samtidigt: en studie i förnedring. För inte ska jag förekomma i dessa sammanhang, i de här rummen. Nog måste jag lämna över denna verksamhet till den yngre generationen? Inte stå där och ta upp plats i toakön. De andra (vi var faktiskt ett glatt lag denna kväll, och vi gick från bar till bar, till synes fulla av liv, rusiga) tycks emellertid inte bekommas av detta. Försöker prata om Döden. Om åldrande. Men de vill inte. De vill leva i nuet, säger de. Jag kan förstå den hållningen; att tala om det självklara, vad ska det egentligen leda till? Dessutom är detta inte det rätta forumet, även jag inser det. Så jag åker hem. Tänker: dricka, det gör man hemma i soffan.

Tidigt på morgonen därpå säger min son det förlösande: "Pappa, du luktar som en gammal farbror."

Min resa

Jag upplever det nästan som ett krav. Och däri ligger också min trotsighet - inte vill jag göra det som andra kräver av mig. Men tiden rullar ju på som en ångvält och jämnar marken bakom mig och oss alla. Vart var jag, vi, en gång på väg? Bilder bara, sådana där diabilder, som behöver hjälp att sättas i kontext och ordning. För det cirkulerar frågor därute, och många av dem rör mig och min resa fram till den jag är idag. Alla dessa livsval på vägen - hur genomtänkta var de egentligen? Det kan ju tyckas, med tanke på var jag står nu, att jag hela tiden varit en renodlad strateg; att varje steg jag tagit har varit pusselbitar, lagda av mig. Och att vi nu betraktar det färdiglagda pusslet i all sin prakt.

Hursomhelst. Alla dessa frågor. Ni väntar otåligt på svar. Jag är både förstående och ödmjuk inför detta. Men en självbiografi skriver inte sig själv och jag har tusen bollar i luften just nu. Och bara två händer. Så om jag säger såhär: ett frö är sått, dialog med bokförlag är inledd.

Alla människor bär på en historia, kanske framförallt JAG.

Mailman försöker

Det är min strävan alltid, att hålla undan denna följeslagare som jag ständigt och motvilligt fördjupar min relation till. Från början var vi bara ytligt bekanta. Men nu tycks hen ha tappat alla sociala koder och hälsar på mig mest hela tiden, objuden. Som att jag inte har något att säga till om längre. Kan hen inte bara låta mig vara ifred; låta mig få lägga mig tillrätta här, vid min resas mål, tillsammans med min familj i vårt hus? Ett djävla oskick faktiskt!

Ett glas rosé en ljum försommarkväll. Vi sitter ute på altanen. Barnskratt och en lätt bris som för med sig doften av hundra grillar runtom i radhusområdet. Vadderad. Bortom allt mörker.

Det här med Döden. Och livet som en konsekvens och en förutsättning, inklämd däremellan. Så fascinerande, skrämmande. Men framförallt: så svårfångat. Att omvandla detta obegripliga till någon slags begriplighet, inte bara för utmaningens skull, utan även, tänker jag, som ett förhållningssätt att vila i, är ju något som många tänkande, skrivande, människor ofta ägnar sig åt. Jag betraktar mig själv som vare sig en särskilt tänkande eller skrivande människa; det är mest banaliteter som pågår inom mig faktiskt; bara tankegångar som mynnar ut i intet, som livet självt. (Endast vid sällsynta tillfällen snuddar jag vid något som kan liknas vid ett stringent resonemang i mina tankar kring Döden, och då landar det hos mig själv bara; min omgivning - de jag samspelar med och försöker nå ut till - verkar inte särskilt imponerade. Kanske betraktar de mig som en posör. Och mina frågeställningar kring existensen och Döden som rentav pålagda, spelade.) Men jag känner ett stegrande behov av att hitta mitt eget språk kring allt detta som bara är mig till låns, eftersom jag egentligen aldrig varit lyckligare. Mitt livs ironi, denna min lyckas fasa. För om jag uttalar det dramatiska "Jag vet inte hur långt jag har kvar", så låter det såklart drastiskt, men icke desto mindre är det helt sant. För jag vet ju inte. Och det är ju fasansfullt. Men också banalt; jag behöver alltså hitta mitt alldeles eget förhållningssätt.

Samtidigt: kärnfulla formuleringar rörande det oundvikliga, ju närmare de träffar desto svårare har de att få fäste i mig: det blir helt enkelt för konkret, och de måste slås bort i den renaste självbevarelse. Jag försöker, förgäves, sudda ut bilden av "vi som lever är bara de döda på semester" därför att insikten, eller, snarare, vetskapen, är skonsammast när dess konturer är luddiga; liksom outtalad, skymd bakom vardag och fredagsmys. Jag söker inte skärpan, vägrar se en faktisk början och ett faktiskt slut  - bara ett pågående.

Men inte. För när min son, just i skarven mellan natt och morgon, viskar "pappa" i mitt öra, just då skall jag prisa livet nu. Det är min förbannade skyldighet. Men då måste jag också ha Döden klart och tydligt formulerad för mig. Vad jag behöver är min egen odödliga formulering, inte sovmorgon. Sömn väntar alla som lever. Kanske den: "Sömn väntar alla som lever"? Nej. Bara ännu en floskel från en posör. Försöker igen:

Döden. Som knappen på en lampa.

Så.

Framme

Alla dessa åkommor; denna långa rad av fysiska uttryck sprungna ur mitt eget behov av späkning, tycks vara oändlig. För när det kommer till symptom är jag sannerligen en kreatör!

Min uppfinningsrikedom tycks vara obegränsad inom denna bransch och det händer ju att jag ibland leker med tanken att jag skulle kanalisera all denna tid och hängivelse som jag genom livet lagt på dessa fantasifoster och hur jag på så sätt erövrar världen. Men det är alltför nedslående att leka med denna tanke så jag söker istället vidare efter nya symptom: yrseln, de domnade benen, ryggen, öronen (har aldrig haft en sån där "vaxpropp", så vad berodde dessa hörselnedsättningar på?), det sviktande balanssinnet.(Doktorn sa något om kristallsjuka, men hans blick, när han betraktade min person, den sa såklart något annat. Oavsett vad så var balansen fullt återställd i samma ögonblick som jag lämnade hans rum.) Symptom, symptom, symptom. 

Vårdcentralerna. Benen som överkokt spaghetti, huvudet en nåldyna. Misstron. Sorgen. Aldrig mer.

Besöksrummet är svalt, luftigt. Och utsikten, som tycks inrymma hela huvudstaden, är enastående. Jag påtalar detta och han ler kort, instämmer förnöjt. Här finns både kylan - professionaliteten - och värmen; tycker mig ana en glimt i ögat, bakom korrektheten. Säkert bara några år äldre än mig, doktorn, men ändå en fadersgestalt. Känner mig så trygg där i det minimalistiskt inredda rummet. Beskriver mina symptom rakryggad och stolt, utan skam. Han lyssnar och nickar igenkännande, tycks mer och mer säker på sin sak. Så kommer den, likt en välsignelse: Diagnosen.

Hemifacial Spasm. Äntligen. 

Mailmans ingivelse

Varje fredag på mitt postverk har jag och en av mina vapendragare något vi kallar "Jazzfredag". Upplägget är mycket enkelt. De tjugo minuter som vi står sida vid sida och arbetar ackompanjeras på fredagar av jazz som strömmar ut från min telefon. Både jag och han är besatta av musik och vi möts där, i vår kärlek till jazz; denna den största amerikanska konstformen. Vi förstår den och vi vet hur man lyssnar. Vi kastar oss mellan avant-garde jazz och bebop till free jazz och cool jazz. Det händer även att vi tillfälligt lämar jazzen och gör små utflykter till närliggande genrer såsom rootsreggae, dub och ska. Många av de andra, säkert de allra flesta, runtomkring delar inte vår förtjusning. Men det är i sin ordning: de respekterar det arbete vi utför och låter oss hållas. De vet att denna stund är mycket viktig - faktiskt är helt nödvändig - för  oss.

Fredagar jazz, övriga dagar ingen jazz. Detta är sedan gammalt.

En fredagmorgon drabbas jag av en ingivelse. Jag tänker att det är dags att ta konceptet till nästa nivå, nu när vi etablerat oss så väl. Så jag packar ner en liten högtalare till telefonen. Vi är ju så värda detta, efter alla år av undermåligt ljudsystem. Ljudet kommer att fördjupas bara, vilket kommer göra alla inblandade tillfreds. Dessutom så äger vi faktiskt denna lilla stund och gör vad vi vill med den. 

Min vapendragare väntar otålig och förväntansfull när jag kopplar in. Jazzfredagen inleds och ljudet är så fylligt, så djupt, men samtidigt litet och diskret. Coltrane bärs fram värdigare än någonsin av den lilla högtalaren och vi tittar på varandra i samförstånd: Detta är en makalös succé! Vi har tagit steget vidare och vem vet nu var det här kommer att sluta! Kan detta vara en väg ut, eller rent av en väg tillbaka till fornstora dagar då jag verkligen var en kraft att räkna med. Kommer brevbärarna åter att flockas kring mig?

Först säger han ingenting. Står bara där och stirrar på oss, liksom i förorättelse. Som att han kämpar med att formulera den avsky han känner inför det vi är och står för; vår längtan efter en ny slags innerligare gemenskap, bortom brev och paket och alla dessa tillintetgjorda drömmar.

Till slut får han ur sig något om hörlurar, att vi borde använda sådana istället. 

Vi faller tillsammans, men jag landar längre ner. Famlar omkring därnere i mörkret. Ville ju resa mig, slogs ner. 

Allt är raserat nu. Allt.

Efter bara någon i vårt nya hem blir plötsligt mycket sjuk. Som genom en fingerknäppning, fullständigt överrumplad. Jag placeras i soffan uppe på övervåningen. De trygga ljuden från min familj därnere i köket, jag vill ner dit, men jag hör dem allt vagare; de smälter samman med ljuden, rösterna, från min barndom där jag ligger och skakar i min klättrande feber och jag är tillbaka i den där trappan, på väg ner i källaren. Jag är i min sons ålder och har en brödkant sittandes på tvären i min strupe. min pappa, jag vet att han är därnere i källaren, jag är på väg till honom. Men trappan, den har ju inget slut och jag kan inte andas. Perspektivet ändras och jag ser mig själv nu: ser hur livet rinner ur den lilla kroppen, ser hur det lilla ansiktet, mitt ansikte, färgas blått. Jag springer och springer och springer nerför trappan som går i en oändlig spiral ner mot källaren.
 Han får syn på mig och jag är så liten och så rädd. Skräcken i min pappas ögon när han tittar upp och får syn på mig, jag ser den nu genom mina feberångor. Ser den så tydligt. Han lyfter upp mig, lägger sina armar runt mig och trycker till.
Jag vaknar till, är åter i soffan på övervåningen. Min tröja är blöt av febersvett och jag skälver till av frossan; det är feberns toppar som jag trippar runt på och jag inser att en del av mig trivs i detta tillstånd; att bara ge sig hän och låta sig slås ut fullständigt och kompromisslöst. Jag huttrar till och faller på nytt, ner mot nya gångar och återvändsgränder.