Min resa

Jag upplever det nästan som ett krav. Och däri ligger också min trotsighet - inte vill jag göra det som andra kräver av mig. Men tiden rullar ju på som en ångvält och jämnar marken bakom mig och oss alla. Vart var jag, vi, en gång på väg? Bilder bara, sådana där diabilder, som behöver hjälp att sättas i kontext och ordning. För det cirkulerar frågor därute, och många av dem rör mig och min resa fram till den jag är idag. Alla dessa livsval på vägen - hur genomtänkta var de egentligen? Det kan ju tyckas, med tanke på var jag står nu, att jag hela tiden varit en renodlad strateg; att varje steg jag tagit har varit pusselbitar, lagda av mig. Och att vi nu betraktar det färdiglagda pusslet i all sin prakt.

Hursomhelst. Alla dessa frågor. Ni väntar otåligt på svar. Jag är både förstående och ödmjuk inför detta. Men en självbiografi skriver inte sig själv och jag har tusen bollar i luften just nu. Och bara två händer. Så om jag säger såhär: ett frö är sått, dialog med bokförlag är inledd.

Alla människor bär på en historia, kanske framförallt JAG.

Mailman försöker

Det är min strävan alltid, att hålla undan denna följeslagare som jag ständigt och motvilligt fördjupar min relation till. Från början var vi bara ytligt bekanta. Men nu tycks hen ha tappat alla sociala koder och hälsar på mig mest hela tiden, objuden. Som att jag inte har något att säga till om längre. Kan hen inte bara låta mig vara ifred; låta mig få lägga mig tillrätta här, vid min resas mål, tillsammans med min familj i vårt hus? Ett djävla oskick faktiskt!

Ett glas rosé en ljum försommarkväll. Vi sitter ute på altanen. Barnskratt och en lätt bris som för med sig doften av hundra grillar runtom i radhusområdet. Vadderad. Bortom allt mörker.

Det här med Döden. Och livet som en konsekvens och en förutsättning, inklämd däremellan. Så fascinerande, skrämmande. Men framförallt: så svårfångat. Att omvandla detta obegripliga till någon slags begriplighet, inte bara för utmaningens skull, utan även, tänker jag, som ett förhållningssätt att vila i, är ju något som många tänkande, skrivande, människor ofta ägnar sig åt. Jag betraktar mig själv som vare sig en särskilt tänkande eller skrivande människa; det är mest banaliteter som pågår inom mig faktiskt; bara tankegångar som mynnar ut i intet, som livet självt. (Endast vid sällsynta tillfällen snuddar jag vid något som kan liknas vid ett stringent resonemang i mina tankar kring Döden, och då landar det hos mig själv bara; min omgivning - de jag samspelar med och försöker nå ut till - verkar inte särskilt imponerade. Kanske betraktar de mig som en posör. Och mina frågeställningar kring existensen och Döden som rentav pålagda, spelade.) Men jag känner ett stegrande behov av att hitta mitt eget språk kring allt detta som bara är mig till låns, eftersom jag egentligen aldrig varit lyckligare. Mitt livs ironi, denna min lyckas fasa. För om jag uttalar det dramatiska "Jag vet inte hur långt jag har kvar", så låter det såklart drastiskt, men icke desto mindre är det helt sant. För jag vet ju inte. Och det är ju fasansfullt. Men också banalt; jag behöver alltså hitta mitt alldeles eget förhållningssätt.

Samtidigt: kärnfulla formuleringar rörande det oundvikliga, ju närmare de träffar desto svårare har de att få fäste i mig: det blir helt enkelt för konkret, och de måste slås bort i den renaste självbevarelse. Jag försöker, förgäves, sudda ut bilden av "vi som lever är bara de döda på semester" därför att insikten, eller, snarare, vetskapen, är skonsammast när dess konturer är luddiga; liksom outtalad, skymd bakom vardag och fredagsmys. Jag söker inte skärpan, vägrar se en faktisk början och ett faktiskt slut  - bara ett pågående.

Men inte. För när min son, just i skarven mellan natt och morgon, viskar "pappa" i mitt öra, just då skall jag prisa livet nu. Det är min förbannade skyldighet. Men då måste jag också ha Döden klart och tydligt formulerad för mig. Vad jag behöver är min egen odödliga formulering, inte sovmorgon. Sömn väntar alla som lever. Kanske den: "Sömn väntar alla som lever"? Nej. Bara ännu en floskel från en posör. Försöker igen:

Döden. Som knappen på en lampa.

Så.

Framme

Alla dessa åkommor; denna långa rad av fysiska uttryck sprungna ur mitt eget behov av späkning, tycks vara oändlig. För när det kommer till symptom är jag sannerligen en kreatör!

Min uppfinningsrikedom tycks vara obegränsad inom denna bransch och det händer ju att jag ibland leker med tanken att jag skulle kanalisera all denna tid och hängivelse som jag genom livet lagt på dessa fantasifoster och hur jag på så sätt erövrar världen. Men det är alltför nedslående att leka med denna tanke så jag söker istället vidare efter nya symptom: yrseln, de domnade benen, ryggen, öronen (har aldrig haft en sån där "vaxpropp", så vad berodde dessa hörselnedsättningar på?), det sviktande balanssinnet.(Doktorn sa något om kristallsjuka, men hans blick, när han betraktade min person, den sa såklart något annat. Oavsett vad så var balansen fullt återställd i samma ögonblick som jag lämnade hans rum.) Symptom, symptom, symptom. 

Vårdcentralerna. Benen som överkokt spaghetti, huvudet en nåldyna. Misstron. Sorgen. Aldrig mer.

Besöksrummet är svalt, luftigt. Och utsikten, som tycks inrymma hela huvudstaden, är enastående. Jag påtalar detta och han ler kort, instämmer förnöjt. Här finns både kylan - professionaliteten - och värmen; tycker mig ana en glimt i ögat, bakom korrektheten. Säkert bara några år äldre än mig, doktorn, men ändå en fadersgestalt. Känner mig så trygg där i det minimalistiskt inredda rummet. Beskriver mina symptom rakryggad och stolt, utan skam. Han lyssnar och nickar igenkännande, tycks mer och mer säker på sin sak. Så kommer den, likt en välsignelse: Diagnosen.

Hemifacial Spasm. Äntligen. 

Mailmans ingivelse

Varje fredag på mitt postverk har jag och en av mina vapendragare något vi kallar "Jazzfredag". Upplägget är mycket enkelt. De tjugo minuter som vi står sida vid sida och arbetar ackompanjeras på fredagar av jazz som strömmar ut från min telefon. Både jag och han är besatta av musik och vi möts där, i vår kärlek till jazz; denna den största amerikanska konstformen. Vi förstår den och vi vet hur man lyssnar. Vi kastar oss mellan avant-garde jazz och bebop till free jazz och cool jazz. Det händer även att vi tillfälligt lämar jazzen och gör små utflykter till närliggande genrer såsom rootsreggae, dub och ska. Många av de andra, säkert de allra flesta, runtomkring delar inte vår förtjusning. Men det är i sin ordning: de respekterar det arbete vi utför och låter oss hållas. De vet att denna stund är mycket viktig - faktiskt är helt nödvändig - för  oss.

Fredagar jazz, övriga dagar ingen jazz. Detta är sedan gammalt.

En fredagmorgon drabbas jag av en ingivelse. Jag tänker att det är dags att ta konceptet till nästa nivå, nu när vi etablerat oss så väl. Så jag packar ner en liten högtalare till telefonen. Vi är ju så värda detta, efter alla år av undermåligt ljudsystem. Ljudet kommer att fördjupas bara, vilket kommer göra alla inblandade tillfreds. Dessutom så äger vi faktiskt denna lilla stund och gör vad vi vill med den. 

Min vapendragare väntar otålig och förväntansfull när jag kopplar in. Jazzfredagen inleds och ljudet är så fylligt, så djupt, men samtidigt litet och diskret. Coltrane bärs fram värdigare än någonsin av den lilla högtalaren och vi tittar på varandra i samförstånd: Detta är en makalös succé! Vi har tagit steget vidare och vem vet nu var det här kommer att sluta! Kan detta vara en väg ut, eller rent av en väg tillbaka till fornstora dagar då jag verkligen var en kraft att räkna med. Kommer brevbärarna åter att flockas kring mig?

Först säger han ingenting. Står bara där och stirrar på oss, liksom i förorättelse. Som att han kämpar med att formulera den avsky han känner inför det vi är och står för; vår längtan efter en ny slags innerligare gemenskap, bortom brev och paket och alla dessa tillintetgjorda drömmar.

Till slut får han ur sig något om hörlurar, att vi borde använda sådana istället. 

Vi faller tillsammans, men jag landar längre ner. Famlar omkring därnere i mörkret. Ville ju resa mig, slogs ner. 

Allt är raserat nu. Allt.

Efter bara någon i vårt nya hem blir plötsligt mycket sjuk. Som genom en fingerknäppning, fullständigt överrumplad. Jag placeras i soffan uppe på övervåningen. De trygga ljuden från min familj därnere i köket, jag vill ner dit, men jag hör dem allt vagare; de smälter samman med ljuden, rösterna, från min barndom där jag ligger och skakar i min klättrande feber och jag är tillbaka i den där trappan, på väg ner i källaren. Jag är i min sons ålder och har en brödkant sittandes på tvären i min strupe. min pappa, jag vet att han är därnere i källaren, jag är på väg till honom. Men trappan, den har ju inget slut och jag kan inte andas. Perspektivet ändras och jag ser mig själv nu: ser hur livet rinner ur den lilla kroppen, ser hur det lilla ansiktet, mitt ansikte, färgas blått. Jag springer och springer och springer nerför trappan som går i en oändlig spiral ner mot källaren.
 Han får syn på mig och jag är så liten och så rädd. Skräcken i min pappas ögon när han tittar upp och får syn på mig, jag ser den nu genom mina feberångor. Ser den så tydligt. Han lyfter upp mig, lägger sina armar runt mig och trycker till.
Jag vaknar till, är åter i soffan på övervåningen. Min tröja är blöt av febersvett och jag skälver till av frossan; det är feberns toppar som jag trippar runt på och jag inser att en del av mig trivs i detta tillstånd; att bara ge sig hän och låta sig slås ut fullständigt och kompromisslöst. Jag huttrar till och faller på nytt, ner mot nya gångar och återvändsgränder.

Mailman i skolbänken

"Idag välkomnar vi en ny elev i klassen. Han heter Björn och vi hoppas ju att han ska trivas med oss här i klass 3A!" Läraren vände sig mot mig och efter att ha försökt fästa sin blick i min sa hon: "Kanske vill Björn berätta för oss här i klassen vem han är och varifrån han kommer?" En rispa i bänken, jag stirrade på den och lät mitt pekfinger glida upp och ner i den samtidigt som mina kinder dunkade av hetta. Jag var ställd. För vad vet man egentligen? Nog hade det varit förmätet av mig att i detta sammanhang ens försöka bryta ner komplexiteten i min person; att koka ner den till bara några sammanfattande rader. En sann bedrift, rent av en omöjlighet, skulle det vara, att lyckas fånga detta så svårfångade som är "jag".

Så jag sa inget. Visste ju inget. (Vet inget.) Men i denna stund förstod jag att jag nu skulle behöva formulera ett slags "jag", eller åtminstone någon form av identitet. För nu gick jag plötsligt i tredje klass, inte andra, och här förväntades man alltså vara något mer än bara ett barn utan riktning. Tredje klass var en slags bro mellan det bekymmerslösa, dekadenta lågstadiet till det hårdare, polariserade tillstånd som väntade i mellanstadiet, högstadiet och alla andra kommande stadier. Betyg skulle sättas, prov undertecknas av bedrövade föräldrar. Nu var det minsann slutlekt.

Detta var en första förnimmelse av riktigt mörker. Lukten av rädsla som sipprar genom nyponbuskar. Skammen likt mögelfläckar på den mjukaste frottè. Tredje klass.

Äntligen gav läraren upp och jag fortsatte att stirra på rispan och runt omkring mig spreds ett tillbakahållet fniss mellan bänkarna. Sensommarens sol trängde in genom fönstren och en av dess strålar landade på min nerböjda nacke. Klassrummet var varmt och kvalmigt. Läraren öppnade ett av fönstren och en lätt bris letade sig in och skingrade det värsta. Fnissen ebbade ut och ersattes av en liksom bedräglig tystnad. Jag tittade upp. Hon betraktade mig nu med sitt huvud lite lätt på sned. Hennes leende var svårtolkat, dualistiskt; varmt och på samma gång kyligt analyserande. 

Så inledde hon den tredje klassens första lektion och jag fortsatte att fixera blicken på rispan i bänken. Det är nu allting börjar, tänkte jag. Sommaren, den riktiga, låg bakom mig nu och den skulle aldrig mer återvända.

Arbetslägret del 1

Mina resor. De börjar bli så många nu att jag förtjänat epitetet " berest". Faktiskt. För det är ju egentligen inte klokt hur jag har kuskat runt: oftast med min kappsäck över axeln som enda sällskap och överlevnad som enda mål; att med livet i behåll ta mig hem igen. Resa för nöjes skull är något jag börjat ägna mig åt först på senare år. Att komma hem frisk, utvilad och med liv i blicken, inte tilltufsad och sorgsen - det är så härligt!

 Av resorna från förr, dessa självspäkande små utflykter, är det en som sticker ut något. Den spelar liksom i en något högre division än den där förbannade kibbutzen eller det där baksätet på Autobahn. Eller dessa skidresor; hur jag aldrig lärde mig att ens ta mig upp för backen i den där fasansfulla bygelliften. Det var som att, med skidor, hoppa på en vildhäst i farten. Minnet av hur ena skidan med pjäxan på med den bruna raggsockan i frigjorde sig från min fot och försvann och hur jag krampaktigt klamrade mig fast i bygeln för att något senare kapitulera inför den ännu en gång är ju så klart smärtsamt att bära. Men jag bär det.

För den här resan tillfogade mig ett ärr, något djupare än de andra. Och nu vill jag berätta.

Trasslet i Malmös Möllevång där jag hankat mig fram sedan ett par år började närma sig sin gräns. Året var 1993 och alla mina skepp, jag brände dem ett efter ett. Så när grannen - pajsaren i lägenheten tvärs över innergården, som jag egentligen inte kom särskilt väl överens med - föreslog att han och jag bara skulle dra, först till England för att arbeta på en grönsaksodling och sedan resa vidare till Indien för de pengar vi tjänat ihop, tyckte jag det lät som det där äventyret, den där utmaningen som jag så väl behövde; att kasta mig ut i världen utan att blicka bakåt. Låg ju ändå mest och marathonsov när jag inte hinkade missbruksbillig öl på nån sunkig bar eller köpte french hotdog på grillkiosken där på Möllevångstorget. Jag förde en tillvaro som hade kommit att bli enahanda och min grannes förslag erbjöd en slags väg ut. "Låter intressant" sa jag, men lät det bero. För egentligen var ju vare sig resmålet eller reskamraten något som väckte vagabonden i mig.

Så en kväll blev jag nedslagen mitt på det där torget, vid den där grillkiosken. En serie distinkta knytnävsslag i ansiktet. Min french hotdog lämnade sitt bröd, for iväg som en projektil genom den regntunga Möllevångsnatten. Våldsmannen skrattade rått, påhejad av mobben. Jag sprang för mitt liv över torget  rakt i famnen på en kär vän, min livräddare, som slet in mig i sin port. Minns att han kysste mig på pannan och skrek: "Satans jävla torg!".

Dagen efter stapplade jag ut på innergården, stod där och hojtade. Min granne öppnade sitt fönster; våra blickar möttes och vi blängde på varandra ett litet tag. Han noterade min fläskläpp och mitt blåa öga och nog kunde jag skönja ett skadeglatt flin. Så sa han: "Alla papper är klara, vi kan dra när du vill".