Helkväll på stan!

Så kom det sig att jag på lördagens kväll hoppade upp på min cykel och rullade iväg ner mot andra sidan stan. Jag hade blivit utlovad fest och faktiskt till och med dans med ett glatt lag från förr och det var med en slags motvillig entusiasm som jag lämnade den varma och trygga familjetillställning jag var involverad i. Så härligt spontan och levande och "i nuet" jag känner mig, försökte jag inbilla mig då jag cyklade genom en fuktigt pulserande stad på väg mot fest. Så härligt rusigt dekadenta vi ska vara nu! Skrika i varandras öron för att bryta genom ljudvallen på de små pittoreska barer vi kommer besöka tillsammans på vår oändliga färd genom natten. Min skjorta fladdrade i sommarkvällen där jag susade fram och jag kände mig på något sätt som ett med tiden.

Men samtidigt, förstås, som alltid, något gnagde i mig; detta kändes för enkelt.

Hoppade av och började leda min cykel, här någonstans skulle de sitta, det glada laget. Snart skulle de få syn på mig, de skulle börja hojta och höja sina glas som en välkomstfanfar. Rosiga om kinderna och så där lite lagom på snusen skulle de bjuda in mig i den varma gemenskapen och den oändliga färden genom natten skulle så ta vid.

Letade ganska länge, en känsla av olust anmälde sig; de borde väl ha sett mig nu? Mörkret lade sig än mer. Så plötsligt fick jag syn på dem. De satt mitt i myllret på en uteservering, runt ett bord. En av dem höjde sin hand i något som kunde liknas vid en hälsning, resten tittade bara hastigt upp och noterade min ankomst. Jag låste min cykel och de återgick till att samtala lågmält. Jag letade fram en stol och satte mig vid bordet. Nu var jag inte längre ett med tiden. Nu var jag just ingenting. Lördagen, med alla dess löften, blev, som genom en fingerknäppning, söndag. Ölen den var besk och min gom den torkade och en fadd smak spred sig i min mun. Detta ville sig inte. Inte en chans att vi, denna kväll, skulle kicka igång något som ens skulle kunna liknas vid något festligt.

Det dröjde således inte någon längre tid innan jag åter cyklade genom staden, på väg hem. Men denna gång fladdrade inte skjortan.

Mailman under attack

Stanken som möter mig när jag sliter upp dörren på Motalavägen, den är av en helt annan värld än denna. Vore det inte för mina förpliktelser skulle jag vänt omedelbart och sprungit till skogs. Men nu har jag inget val. Jag måste in. Delar ut posten med darrande händer, stanken intensifieras för varje trappsteg. Vad väntar mig däruppe? Springer uppför trapporna, bereder mig på en fasansfull syn. Något (någon?) i långt framskriden förruttnelse, helt säkert.

Det som väntade på mig däruppe var bortom de värsta av skräckbilder som jag hann måla upp. En mycket störd person hade placerat en liten skål med en OST i på ett av trappstegen.

Mailman känner oerhört stort äckel.

Pollen

Jävla pollenallergi. Av alla dess faser befinner jag mig nu i den värsta. Borta är de allra mest påtagliga och typiska symptomen och jag är lämnad med en slags inre och mörkare variant.

Kommer hem och är egentligen inte särskilt sömnig trots att min enda drivkraft är att få lägga min kropp ned. Vaknar en timme senare, i soffan, med huvudet intryckt mellan två kuddar. Men ingen upplevelse av utsövdhet eller "laddade batterier" infinner sig.

Jag sov inte. Jag svimmade och låg sedan ensam och medvetslös.

Sista måltiden

Igår kväll sjuknade Petra in i vad som utan tvekan måste diagnostiseras som vinterkräksjukan. Alla som någon gång angripits av denna djävul vet dess uttryck, hur ondskefulla de är. Och denna sjukdom är lika vidrig som SMITTOSAM vilket innebär att jag just nu lever i min egen lilla inkubationsbubbla. Ett slags ingenmansland där jag lever på lånad tid. I morgon, eller kanske redan ikväll, kommer jag med största sannolikhet att kräkas upp båda mina lungor samtidigt som liemannen står redo bredvid. Men jag har förlikat mig med mitt öde. Och jag känner mig upprymd, nästan salig.

Äter nu en formidabel tomatsås med pasta, dricker till den ett finare glas rött. Alldeles snart är jag redo att möta min baneman, utan ögonbindel.

Mailman återvänder ensam

Som bekant så besökte jag och min bror ett hamam i Istanbul förra året. Det var en mycket positiv upplevelse som jag kommer att bära med mig alltid. Kände att jag liksom blev ett med min kropp.

Ibland tänker jag på hur det vore att återvända, men denna gång ensam:

Den första anblicken av denna antika byggnad för mina tankar in på oönskade banor; ser framför mig avancerade tortyrkamrar belägna i dess undre regioner, långt där nere under jorden, hör ensamma och förtvivlade skrik från en tid så långt bortom denna. En tid jag endast kan relatera till genom bilder skapade av mig själv utifrån sagor och fantasier. Och mardrömmar förstås. Sjuka, febriga mardrömmar. Eller är det ett slags harem som väntar på mig därinne? En svindlande, skrämmande fantasi som väcker något inom mig som jag inte riktigt kan vila i just här.

Byggnader som denna framkallar alltid en stor portion olust hos mig och jag närmar mig det stora valv som utgör den yttre ingången på ostadiga ben. Solen steker som aldrig hemma och framkallar ett feberliknande tillstånd, inte helt olikt det från mina vansinniga mardrömmar, då jag springer såsom i trögflytande, het och bubblande lera, jagad av framtiden men hindrad av det förflutna.

Det skränande, nasala bräkandet från ett sällskap obesa amerikaner med magväskor och lila kepsar rycker mig från dessa tankebanor där jag befinner mig i en kö som långsamt ringlar sig fram mot detta hamam i hjärtat av Istanbul. Ser mig omkring med ögon irriterade av salt och svidande svett, känner mig tveksam: är detta verkligen en särskilt god idé? Känns som jag är en del av något här och jag vet inte vad det är eller om jag kan stå för det.

Kön är mycket disciplinerad och tålmodig i den närmast outhärdliga hettan och jag känner i fickan efter min plånbok, den ligger där den ska i min framficka. Tar upp den, den är varm och blöt av svett, glider mig nästan ur händerna, kastar en blick på bunten med sedlar, fylls av ett hastigt välbehag. Tycker om sedlar. Det här med pengar är ju så krävande och energislukande. Men sedlar. Plötsligt är jag framme vid kassan och måste samla mig och försöka göra mig förstådd. Torr om läppar och svalg, ångrar att jag inte köpte vatten innan jag ställde mig i kön. Varför gjorde jag inte det? Jag är ju ensam denna gång, har inte min trygge storebror med att luta mig mot som sist, måste tänka på allt själv nu. Kan inte förstå varför jag måste göra denna resa ensam, men här är jag iallafall. På knagglig och mumlande engelska beställer jag den mest exklusiva och tillika mest hårdföra och utlämnande tvättningen och skrubbningen och massagen, precis som förra gången. Jag skalar av ett gäng blöta sedlar och betalar. Går in i byggnaden och förstår ingenting av det jag ser trots att jag faktiskt har varit här tidigare.

Blir bryskt hänvisad till ett omklädningsrum, det samma som vi hade, min bror och jag. Men detta rum, som då kändes så rymligt och välmenande, är nu märkligt kallt. Inte välbehövligt och svalkande kallt, utan bara kallt. Klär skamset av mig och virar den minimala handduken runt midjan, men den är ju alldeles för liten. Och fuktig som att den aldrig mer kommer att vilja bli torr och behaglig igen. Jag lämnar så omklädningsrummet och går mot trappan som leder till bastun, förbi en bar som är fylld av hårda röster och blickar. Den nakenhet som jag känner när jag går nedför trappan, med alla dessa människor därunder, har jag aldrig tidigare känt i mitt liv. Upplevelsen av detta är så omtumlande att jag domnar bort för ett ögonblick och min kropp förlorar sitt värde.

Blir brutalt medveten om min kropp då en stor labbe hårdhänt greppar min överarm och föser mig framåt, mot den ångande bastun. De immiga glasdörrarna slås upp och jag puttas in, förlorar balansen på det hala golvet och faller klumpigt. Denna ångbastu som jag minns som sänd från himlen, nu är jag där igen, liggandes på dess golv och känner en slags fruktan som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Något säger mig att jag - eller åtminstone en del av mig - kommer att dö i denna gigantiska ångbastu. Var är alla? Min bror? Min älskade fru? Amerikanerna?

Sammanslagningen

Inget ord skrämmer skiten ur mina brevbärare som "sammanslagningen". Säg detta och bevittna hur lusten till liv bokstavligt rinner av dem och ögonen fylls med fasa. Och även jag känner en smula olust, för att inte säga skräck, inför denna en tideräknings avslut och en annans, betydligt mörkare, inledning. Men detta är inget jag visar då det skulle skapa än mer oro i leden. Måste visa mig stark inför mitt folk nu. Enade vi stå, söndrade vi falla.

Måndagen den femte september 2011 slås vårt lilla, nästan familjelika, kontor ihop med Nybrogatans ökända och djupt ohälsosamma kontor. Tillsammans flyttar vi in i nya lokaler och därmed dras rullgardinen slutgiltigt ner. För detta är slutet. De är så många fler.

Har så svårt att se hur vi kommer att överleva tillsammans med "Djuret", "Äcklet" och "Döden"( som visst är död på riktigt hörde jag häromdagen) och allt vad de kallas, våra nya kollegor från Nybrogatan. Det vi har är alldeles för skört. Det vi hade.

Vi kommer att gå under och handfallen kommer jag låta det ske. Jag sviker mina brevbärare ännu en gång och sällar mig till skocken får som apatiskt låter sig fösas runt tills intet återstår.

Innebrännaren

Min näsa ömmar och stramar som ett ondskefullt rött blåmärke. En innebrännare har anmält sig. Eller en "finne i näsan" som vissa kallar den. Inte bara är den osympatisk och missprydande; den sänder även kalla kårar längs min ryggrad. För jag vet att denna till synes harmlösa lilla innebrännare kan vända sig mot mig och bringa lidande och slutligen död om jag inte behandlar den med respekt.

Då, för länge sedan, det var väl runt mitten av nittiotalet, drabbades jag nämligen av en synnerligen elak en. Började, liksom nu, som ett lätt ömmande i ena näsborren. Kunde inte låta bli att peta på det onda, hade väl inget bättre för mig där ute i den sorgliga kvart i Bagarmossen som jag bodde i på den tiden. Efter det har jag bara fragmentariska minnesbilder av vägen fram till sjukhussängen på SÖS där jag slutligen hamnade.

En bild är särdeles svårbegriplig för mig idag: Ligger i en soffa och försöker dricka ett glas vin, i bakgrunden sorl. Mår fruktansvärt dåligt, mitt ansikte domnar i takt med att en infektion sprider sig i det och jag huttrar av feber. Ändå vill jag inte åka, vare sig hem eller till sjukhus - det är ju fest!

En annan bild: På något sätt, säkert under tvång, har jag blivit ledd till SÖS och sitter nu, likblek och döende, framför en doktor. Han ser beklämd och mycket orolig ut. Jag skäms: hur kunde jag låta detta gå så långt? Doktorn tvekar inte en sekund utan placerar mig utan omsvep i en säng där jag förses med dropp.

Vaknar morgonen därpå, i sängen bredvid min ligger en man, också han med dropp och en innebrännare i näsan. Han är snut, visar det sig, men det är inget jag bryr mig om där och då. Här inne är vi bröder som delar samma öde.

Minns inte hur länge jag ligger där, solen bländar mig då jag staplar ut och tar mig till närmaste tunnelbanestation, hoppar över spärrarna och tjuvåker hem till Bagarmossen. Jag lever, men inte mer.

Skakar av mig dessa minnesbilder från min egen personliga medeltid och inser att innebrännaren är på väg att släppa sitt grepp.