Club Mumin

Jones och Mailman på Club Mumin.

På Club Mumin, denna ungkarlslyans sista utpost, trivs jag som ciggen i mungipan, som Guinness i ett pintglas, som basen i dubben, som saltet på chips. Jones, som är klubbens ägare, visar genom sitt åsidoläggande av sociala konventioner upp ett värdskap som är nära nog perfekt. Alltid nyligen hemkommen från långväga resor tar han emot iförd sarong och bjuder på kanelcigaretter, bilder och anekdoter. Och i kylen finner man både humle, malt och jäst i stora mängder.

Här förpassas man inte ut på gatan om man skulle bli sugen på en rök och musiken sänks aldrig.

Club Mumin! Boom!

På tåg

Sitter på tåget mot Uppsala, på väg till syrrans 50-årsfest, fullt upptagen med att motstå impulsen att slita åt mig min vänstra grannes McDonald's meny, försöka öppna ett fönster och vräka ut det stinkande eländet, för att sedan ta mig an det harklande lilla helvetet i sätet bakom. Kan inte tänka på något annat där jag sitter.

Plötsligt är jag framme. Resan är så oerhört hastigt överstökad och jag väljer att förlåta mina medpassagerare.

Mailmans personlige bankman

Vad betyder detta? Egentligen?

För ett år sedan hade min personlige bankman just löst en krisartad situation, och han och jag satt på hans kontor där han tålmodigt och mycket pedagogiskt gick igenom det här med lån och räntor. Jag kände mig på hugget då, ställde intelligenta frågor och kunde faktiskt tillgodogöra mig svaren, inte bara på ett spelat vis utan även på riktigt. Jag lärde mig mycket under dessa timmar. Aldrig skulle jag misstro honom. Då.

För ett par dagar sedan satt jag där igen på jakt efter nya lånelöften, denna gång tillsammans med Petra. Hade talat mycket väl om denne bankman och nu fick hon äntligen träffa honom. Och det börjar väl. Den personlige bankmannen öppnar med ett personligt tilltal; välkomnar Petra hem från London samt berättar lite om sig själv. En nästan lite puttrig stämning börjar infinna sig, tänker jag, men kanske är det inte så. Kanske borde jag förstå att en bankman inte idkar välgörenhet. Han vill ju naturligtvis tjäna stålars på oss. Och jag vill ju bara att alla ska komma överrens. Men Petra är på sin vakt, jag ser det och inser att jag också borde vara det.

Något börjar sprida sig i min lilla kropp där jag sitter. Hamnar lite utanför samtalet, försöker definiera tillståndet. Är det någon slags feber? Något skit är det, känner svettpärlor födas på pannan och plötsligt tystnar bankmannen, tittar ner i sina papper, frågar: "Och vad tycker Björn?".

Jag tycker väldigt lite om bundna räntor och kreditkort och försäkringar.

Kajle Selassies hand

Sitter på stolen, gör just ingenting, sänker blicken mot min högra hand som vilar mot bordet framför mig. Tankarna söker sig till min farbror Kaj; minns hur stor, varm och omfamnande hans hand kändes då han skakade min då för länge sedan. 

   Farbror Kaj. Bara namnet formligen osar godhet och svunnenhet och jag förnimmer bilden av ett slamrigt middagsbord i min barndom och hör hans röst, lite hes och alltid vänlig, och hur jag storögt lysssnar och aldrig vill att middagen ska ta slut.

   Ett av dessa rum från förflutenheten som jag finner mig själv återvända till i behov av trygghet. Till den förbehållslösa lyckan i att bara vara ett barn, förmågan till den; inget som skaver och gnager, inget då, inget sedan, bara nu, här. Italienska köttbullar och spagetti på tallriken och en sked som ligger framför och lovar efterrätt. Tända ljus på bordet och därute pågår en slags vinter som är både krispig och godhjärtad. Mina äldre syskon, de sitter med, en stund i alla fall. De är på väg ut; fredagkvällen har annat att erbjuda dem. Men jag är inte på väg någonstans. Jag är fulländad i detta rum där det alltid är fredagskväll med några veckor kvar till jul. Och farbror Kaj är vår gäst.

En skärva av min barndom, den där fredagen som då var definitionen av lycka. Så kan det vara än; men bakom varje fredag lurar nu söndagen. Och när måndagen endast är ett par timmar gammal - då, kring två på natten, den fasansfulla insikten: Min tid, allas vår tid, är utmätt. Och denna tid som passerar så hastigt är livet, hjärtslagen en nedräkning. Jag kastar mig från sida till sida, klamrar mig krampaktigt fast vid avgrundens rand. Aldrig är denna insikts konturer så skarpa som nu. Natten blir så äntligen måndagmorgon och jag tar emot vardagens välsignelse. På väg till mitt arbete skakar jag av mig nattens tydliga, obarmhärtiga budskap; låter de vardagliga bestyren åter bädda in mig. Veckan och livet tar så sina jämna steg framåt. Snart är det fredag och söndag igen.

Studerar min hand; dess ådror, de lite torra knogarna. Nedbitna naglar - det slår mig att jag inte kan minnas när jag klippte dem senast. Har jag någonsin klippt dem? Spår från otaliga brevinkast och försändelser jag duellerat med i form av gamla ärr och nya, fortfarande ömmande, sår. Ett annat ärr, kan skönja det strax under tummen, minner om hur jag cyklade omkull en gång som barn. Föll handlöst mot solvarm asfalt. Minns att det blödde rätt kraftigt då, och hur snabbt jag var uppe på cykeln igen, till synes oberörd. Det var sommar utan början och slut och jag cyklade vidare. Såret blev ärret på min hand nu.

Den är inte så stor, min hand, men bred. Tänker att kanske påminner den ändå något om min farbrors.

Mailman pratar väder

Vintern. Är den här för att stanna? Har den kommit till byn för att bliva kvar, allas våra liv ut? För jag kan inte minnas en tid före och jag ser ingen efter. På nätterna kan det hända, då jag drömmer, att jag känner den njutningsfulla smärtan av brännande sand under fotsulorna då jag springer mot de svalkande vågorna med en eldig sol ovanför eller hör fåglar eller syrsor eller känner doften av prunkande grönska, av LIV. Jag vaknar, min arm som legat utanför täcket är kall som Döden själv av draget från fönstret och därute väntar kyla, mörker och snö med inslag av hundpiss. Varje dag, varje natt i en oändlig spiral utan slut. Det finns ingen värdighet i detta, inget förmildrande, ingen försoning.

Jag känner mig djupt förnedrad av Vintern. Förgripen på. Varje snöflinga som retsamt dinglar ner från skyn är min svurne fiende och det finns inte en minusgrad som inte är för evigt inristad i min själ.

Fantiserar om hur den första varma vindpusten skulle kännas mot mitt köldskadade ansikte då jag stiger ut ur flygplanet och går nerför trappan. Hur jag skulle falla ner på knän på landningsbanan och prisa GUD och samtidigt svära på att ALDRIG återvända till Vintern.

Mailman om det gångna året

Söndag och årets andra dag betyder naturligtvis att en slags tomhet har mig i sin besittning. Just tagit mig genom ett år och nu väntar alltså ännu ett. Ett år byter till ett nytt och plötsligt är man ett år äldre över en natt. Obönhörligt och i en hisnande hastighet passerar åren med mig själv som en hjälplös åskådare, oförmögen att gripa in.

Att inte känna ett visst mått av existentiellt svindel inför detta vore onaturligt. Eller är det bara söndagen som jävlas med mig; som omvandlar livet till endast ett timglas. Så är det nog. Söndagen.

Nåväl. Dags att blicka tillbaka på det gångna året!

Höfter som värker efter ändlösa promenader genom en ändlös stad. Men nu ler jag och mitt huvud hänger inte längre. Tillsammans har vi, jag och min fru, lyckats befria oss från det kollektiva boende som tog tre månader av våra liv. Nu bor vi i en annan del av London. Och det är bara vi två som delar våra liv med varandra. Inga andra. Ledig och upptagen med ingenting (utöver de uppgifter jag som hemmaman gladeligen tar mig an) lever jag nu min dröm. Ändå saknar jag mitt arbete, de vidrigt tidiga morgnarna; den strukturella upprepande vardagen i vilken jag uppenbarligen finner en slags trygghet. Att vara förtjänt av en helg. Att få gnälla. Trodde aldrig att jag medvetet skulle söka mig tillbaka till detta, men när våren börjar med sina första tveksamma försök finner jag mig åter i tjänst på Posten.

Under min bortavaro har arbetsplatsen så sakteliga inlett den omläggning som, inser jag idag, leder raka vägen mot sin egen själsliga undergång. Den goda atmosfären är klart naggad i kanterna nu och min hemkomst känns nog skön för många kollegor. Och det känns faktiskt bra även för mig att dra på mig postiljonuniformen igen. Åtminstone de första dagarna. Snart lägger sig den vaga entusiasm inför de saknade rutinerna som jag lyckats pressa fram och ersätts med olust. Jag är trött igen. Trött och ensam i mitt hem.

Livet går så sin stilla gång med regelbundna resor till London som ljuspunkter. Mellan dessa är jag lika småsur som alltid. En gång, solen hade börjat värma nästan på riktigt, gick jag till Västertorp och köpte mig en glasstrut. Mycket mer än så minns jag inte av denna tid.

När sommaren gör sitt intåg är jag ej längre ensam i mitt hus. Min fru har repatrierat och tillsammans inleder vi den stora renoveringen. Med stor beslutsamhet och hängivenhet tar jag mig an denna utmaning. Trots att jag nästan oavbrutet plågas av den allergi som allt damm och sågspån framkallar, hindrar inte detta mig från att slita som en oxe för att få klart det förbannade köket. När jag tänker på det idag kan jag inte låta bli att småle åt hur manisk jag var emellanåt.

En välförtjänt semester tar så vid. Efter att ha hittat mig själv på Fårö tappar jag bort mig igen i Berlin. Mitt allra mest uppblåsta jag står här i ständig kamp mot mitt allra mest bräckliga. Dagar och nätter - kan inte hantera dem båda. Måhända börjar jag bli gammal.

Notting Hill Carnival: Min bror och jag tillber ljudsystemen, basgångarna, slukas av dem. Vi strosar mycket långsamt, kontemplativt. Berömmer oss själva på flyget hem för hur värdigt vi betett oss denna gång och upprepar mekaniskt för varandra hur BRA vi faktiskt mår. Börjar bli duktiga på det här nu, min bror och jag.
Dagen efter är jag tillbaka på mopeden körandes upp mot Hjorthagen. Semestern är slut. Och med den även värdigheten och välmåendet.

Inte lång tid dröjer innan jag och min bror åter sitter på ett flyg. Den här gången åker vi till Istanbul tillsammans med vår papa. Under hans beskydd finner vi en trygghet som öppnar dörrar; hamam, magdans och harem. Den respekt vi åtnjöt. Ja jävlar.

Nätter som är näradödenupplevelser, yr och svettig i iskylan under hjälmen; kör upp på trottoarer utmed Valhallavägen, jagad av tiden, skyler mitt ansikte bland lunchande kostymklädda med riktiga arbeten då jag tvingas in på restauranger med post. Vintern anländer tidigt och min födelsedag, denna åldrandets fasansfulla manifestation, slår ner som ett spett i min själ. Ber om en lågmäld tillställning med min närmaste, vilket naturligtvis tillmötesgås. Min födelsedag skall ej basuneras ut, den skall överlevas.

Kylan tilltar, mörkret omsluter och julen lyser upp. Men den är snart över och på nyårsdagen spottas jag ut i januari som en rädd liten hare.

Lappen under brevinkastet

Den här lappen sitter under ett brevinkast på Untravägen i Hjorthagen och den väcker tigern i mig. Har inte arbetat på denna gata på mycket länge, men all den smärta och ilska och frustration och hopplöshet jag kände då kommer över mig, formligen sköljer över min kropp och gör mig vimmelkantig, när jag återser lappen och inser att detta kommer att gnaga i mig under resten av turen, kanske rentav resten av dagen, kvällen, natten. Min första impuls är, som så många gånger förut, att likt en sinnessjuk ursinnigt riva ner fanskapet, sparka in dörren och ställa vederbörande till svars. Men istället, som så många gånger förut, betvingar jag impulsen och vänder åter med hårda steg nerför trapporna och ut i kylan och nästa port.

För vad i HELVETE betyder denna lapp? Och hur ska jag förhålla mig till den? Jag som är utbildad att lägga ner ALL post ordentligt, inte är väl jag i behov av denna anvisning? Lilla jag?

Varför sitter den där? Och jag vet inte vart jag är på väg. Och lappen ger inga svar.