Malplacerad

Mailman och Posten.

Kanske gör jag fel när jag är så där arg på Posten som jag är emellanåt. För inte är det väl Postens fel att jag arbetar där? Jag har ju själv valt att sälja min tid till detta företag. Trots alla mina förmågor, min mångfacetterade personlighet; denna ovanliga förening av både utseende, skarpt intellekt och ödmjukhet, så väljer jag att slösa bort mina dagar och min energi på de andefattigaste av arbetsuppgifter. Aldrig får jag ett ben kastat till mig och framtiden är en hotbild som tynger ned mig som en tung, blöt filt.

Posten skulle alldeles säkert, tids nog, hitta ett sätt att klara sig utan mig. Ändå känner jag att jag inte kan lämna detta företag, bryta mig fri och gå vidare. Inte nu.

Mailmans frisör

Min frisör nickar diskret åt mig när jag stiger in på den lilla herrsalongen. Jag sätter mig i soffan, bläddrar lite förstrött i en pin-up tidning från 1964 och väntar in min tur.

Det här är min frisör och jag behöver egentligen inte berätta hur jag vill ha det, men jag gör det ändå. Som en ren formalitet. Han förstod min vision om den perfekta frisyren redan vid mitt första besök i våras, förverkligade den, och jag har varit honom trogen sedan dess. De andra frisörerna i landet, de bleknar vid jämförelse. Det tycker vi båda.

Så sätter han igång. Vi konverserar avspänt. Som vanligt mest om hår och jag uttrycker åsikter och kunskaper om detta ämne som jag inte visste jag hade, det blir så när jag sitter i den här frisörstolen. Min frisör lockar fram dem. Tillsammans ondgör vi oss över andra frisörer, diskuterar pomada, skäggborstar och skamlöst dyra träkammar. Då och då säger han: "Det här blir inte så dumt du". Och jag svarar: "Succé som alltid!". Min frisör är bäst och han vet om det.

Jag betalar och han konstaterar att det kan vara härligt att bara sätta sig och bli klippt av en riktigt bra frisör. Han gör det själv ibland, utomlands.

Självgod med all rätt. Som jag. Vi förstår varandra, jag och min frisör.

Mailman är ingen ungdom?

Den här gången förbereder jag mig väl. In i minsta detalj. Gabardinbyxor, rock, skjorta och en gubbkeps på huvudet som kronan på verket. Blicken hos en man som sett mycket skit, oansad skepparkrans. En åldrande sjöman är min modeförebild när jag klär mig inför besöket på Systembolaget i Fruängen.

Så är det då min tur att lägga upp mina varor på rullbandet. En väl utvald samling ölsorter, samtliga provocerande dyra. Skjortan lite för uppknäppt under rocken - blottar grått hår på bröstet, släpper ut magen, tittar med stadig, trött blick på mannen i kassan när jag säger "hej". Han börjar slå in varorna och jag försöker verka upptagen med tankar bortom den aktuella situationen, föreställer mig att jag tänker på mina barnbarn. Så kommer frågan. Och jag tappar allt.

Vila i frid Gregory Isaacs

Såpastjärnan

.

Vem var jag då, för tio år sedan? Tiden går ju så fort, den gör verkligen det, men det decennium som passerat sedan jag var "såpastjärna" i TV 4´s långkörare "Nya Tider" känns som ett helt liv. Det var en tid präglad av osunt leverne, dekadens och allmänt illamående. Rollen liksom ramlade över mig, jag bad inte ens om den, och plötsligt stod jag där i rutan, svullen av psykofarmaka och med håret i en enda röra.

Att det var rätt illa ställt med mig då, det har jag inte glömt. Men hur illa var det egentligen? Letar fram ett gäng gamla artiklar och intervjuer från denna tid för att påminna mig. Bilden som målas upp av mig i dessa urklipp är chockerande: jag var ju för fan inte klok!

Framför allt är det ett hemma hos reportage ("I Såpaskurkens Näste") som gör mig allra mest beklämd. Här har jag tagit emot en journalist i mitt kyffe till hem och jag i det närmaste koketterar inför denne om mitt bittra liv. Det är nära nog outhärdligt att läsa om hur jag såg på mitt liv då. Hur jag skröt om att jag minsann var "djävligt fattig men fri" - nu när pengarna var slut, ovan som jag var vid dem. Vidare berättar jag att "reggae är mitt liv, det har alltid varit så" samt att jag "borde ha kommit lite längre i livet än att sitta i den här hålan".

Men värst är nog ändå beskrivningen som görs av min bostad skrivet i en mycket ironisk ton och med bilder som med all önskvärd tydlighet illustrerar en man som gett upp allt vad värdighet heter. Det tomma - så när som på en flaska med koncentrerad citron - kylskåpet som jag stolt visar upp. Sängen vars ben är ersatta av telefonkataloger. Mina egna krackelerande målningar på väggarna. Den trasiga datorn under telefonbordet. Och köket (som är en vrå) med "en enorm tidningshög lite spontant placerad över golvet".

På frågan vad jag skulle ta med mig om det började brinna i lägenheten svarar jag att "jag kanske skulle ta med mig lite ombyten, kalsonger och strumpor och sånt."

Så här ville jag alltså marknadsföra mig när jag fick en liten stund i rampljuset. Detta ville jag berätta om mig själv. Detta var jag.

Mailman sjukskriver sig

Halvvägs till tunnelbanan i morse insåg jag att jag faktiskt är sjuk. Mina leder kändes så där ömmande, halsen svullen och ur öronen ångade febern. Ett mycket övertygande sjukdomstillstånd! Dessutom kräktes jag faktiskt en liten skvätt när jag kom hem, vilket kanske emellertid kändes lite som överkurs. Lägg till detta även att jag igår, när jag skulle skära mitt bröd, slant med kniven och åsamkade mig själv två köttsår på två av mina fingrar, varav ett någorlunda djupt.

Det är således fastställt bortom allt rimligt tvivel att jag idag, och möjligen resten av veckan, inte är i stånd att arbeta.

Då vet ni.

Hamam

Jag stretade emot något innan, gör gärna det inför det oprövade, men slutligen lät jag min bror leda mig in i det Osmanska rikets ångande bad. Och aldrig hade jag kunnat föreställa mig den upplevelse som väntade. Hur jag överlämnade min kropp till hårda, bestämda, men på samma gång ömmande, kärleksfulla händer, under dessa timmar av själslig och kroppslig rening.

Min bror var först ut och när den gigantiska mannen klatchade honom hårt över löddrig rygg och samtidigt riktade en blick mot mig som sade: Snart är det din tur, då kände jag mig någorlunda liten där jag satt på mitt pryda arsle.

Men som saknade min kropp värde låg jag plötsligt där som en hal, löddrande säl, lealös då hinkar med vatten hälldes över mig, luggen hängde över ansiktet där jag satt med huvudet hängande likt en sovande; vällustigt morrande genom hålet i britsen då mina skinkor mycket oblygt fick vad de förtjänade.