Såpastjärnan

.

Vem var jag då, för tio år sedan? Tiden går ju så fort, den gör verkligen det, men det decennium som passerat sedan jag var "såpastjärna" i TV 4´s långkörare "Nya Tider" känns som ett helt liv. Det var en tid präglad av osunt leverne, dekadens och allmänt illamående. Rollen liksom ramlade över mig, jag bad inte ens om den, och plötsligt stod jag där i rutan, svullen av psykofarmaka och med håret i en enda röra.

Att det var rätt illa ställt med mig då, det har jag inte glömt. Men hur illa var det egentligen? Letar fram ett gäng gamla artiklar och intervjuer från denna tid för att påminna mig. Bilden som målas upp av mig i dessa urklipp är chockerande: jag var ju för fan inte klok!

Framför allt är det ett hemma hos reportage ("I Såpaskurkens Näste") som gör mig allra mest beklämd. Här har jag tagit emot en journalist i mitt kyffe till hem och jag i det närmaste koketterar inför denne om mitt bittra liv. Det är nära nog outhärdligt att läsa om hur jag såg på mitt liv då. Hur jag skröt om att jag minsann var "djävligt fattig men fri" - nu när pengarna var slut, ovan som jag var vid dem. Vidare berättar jag att "reggae är mitt liv, det har alltid varit så" samt att jag "borde ha kommit lite längre i livet än att sitta i den här hålan".

Men värst är nog ändå beskrivningen som görs av min bostad skrivet i en mycket ironisk ton och med bilder som med all önskvärd tydlighet illustrerar en man som gett upp allt vad värdighet heter. Det tomma - så när som på en flaska med koncentrerad citron - kylskåpet som jag stolt visar upp. Sängen vars ben är ersatta av telefonkataloger. Mina egna krackelerande målningar på väggarna. Den trasiga datorn under telefonbordet. Och köket (som är en vrå) med "en enorm tidningshög lite spontant placerad över golvet".

På frågan vad jag skulle ta med mig om det började brinna i lägenheten svarar jag att "jag kanske skulle ta med mig lite ombyten, kalsonger och strumpor och sånt."

Så här ville jag alltså marknadsföra mig när jag fick en liten stund i rampljuset. Detta ville jag berätta om mig själv. Detta var jag.

Mailman sjukskriver sig

Halvvägs till tunnelbanan i morse insåg jag att jag faktiskt är sjuk. Mina leder kändes så där ömmande, halsen svullen och ur öronen ångade febern. Ett mycket övertygande sjukdomstillstånd! Dessutom kräktes jag faktiskt en liten skvätt när jag kom hem, vilket kanske emellertid kändes lite som överkurs. Lägg till detta även att jag igår, när jag skulle skära mitt bröd, slant med kniven och åsamkade mig själv två köttsår på två av mina fingrar, varav ett någorlunda djupt.

Det är således fastställt bortom allt rimligt tvivel att jag idag, och möjligen resten av veckan, inte är i stånd att arbeta.

Då vet ni.

Hamam

Jag stretade emot något innan, gör gärna det inför det oprövade, men slutligen lät jag min bror leda mig in i det Osmanska rikets ångande bad. Och aldrig hade jag kunnat föreställa mig den upplevelse som väntade. Hur jag överlämnade min kropp till hårda, bestämda, men på samma gång ömmande, kärleksfulla händer, under dessa timmar av själslig och kroppslig rening.

Min bror var först ut och när den gigantiska mannen klatchade honom hårt över löddrig rygg och samtidigt riktade en blick mot mig som sade: Snart är det din tur, då kände jag mig någorlunda liten där jag satt på mitt pryda arsle.

Men som saknade min kropp värde låg jag plötsligt där som en hal, löddrande säl, lealös då hinkar med vatten hälldes över mig, luggen hängde över ansiktet där jag satt med huvudet hängande likt en sovande; vällustigt morrande genom hålet i britsen då mina skinkor mycket oblygt fick vad de förtjänade.

Mailman en hund?

Fredag förmiddag ute på turen som börjar lida mot sitt slut. Fredagskänslan som tidigare var så sann som att det var fredag har inte infunnit sig, det gör den alltmer sällan i dessa tider. Det är bara en dag som de andra, en tur som de andra och jag befinner mig i slutet av den och alltså som allra mest utsatt, svettig och vilsen och när jag hör att någon visslar efter mig någonstans ifrån så slår det slint. Känner hur det bokstavligen kokar inom mig när jag riktar all min vrede mot personen i fönstret.

"VISSLAR du på mig? Ja, det gjorde du! Du visslade på mig! Är jag en hund för dig eller? En djävla HUND!" nästan skriker jag, mycket artikulerat och hårt. Plötsligt ser jag att det är jultomten själv jag skäller på: En skäggig man tittar ner på mig från fönstret och hans varma blick är fylld av ånger. "Förlåt mig" säger han och menar det. "Att vissla på dig var dumt. Jag ber verkligen, verkligen om ursäkt."

Gång på gång ber han om ursäkt samtidigt som han kastar ner försändelsen som jag lagt fel. Jag tar emot den och plötsligt känner också jag mig skamsen. Varför reagerade jag så oerhört kraftfullt? Är jag inte en hund, trots allt, som springer runt utan värdighet?

Avfuktarapparathelvete

Mailman duschar och är störd.

Vetat att den varit på väg in under en lång tid, inte riktigt tagit det till mig, förringat det - tänkt att det är väl bara en liten apparat som kommer att sitta lite diskret och ljudlöst i ett hörn - eller helt enkelt bara ignorerat det. Men när jag kom hem häromdagen insåg jag att det här, det kunde jag inte förbereda mig på. Det jag såg, hörde och kände fick mig att inse min livskvalitet skulle sjunka, om inte drastiskt så åtminstone avsevärt, under de minst ÅTTA veckor den skall stå där i badrummet och skymfa vårt boende. Det här är en apparat med ett mycket stort bekräftelsebehov: se mig! hör mig! känn mig!

En stor svart sladd löper genom bostaden och visar vägen till oväsendet och hettan i badrummet. Sladden gör att man inte kan låsa om sig om man så kulle önska och när jag slår mina sedvanliga nattdrillar och återvänder till sängen fullständigt mörbultad i öronen, svedd och ymnigt svettandes, då kan jag tycka att det här borde vi, rimligen, kompenseras för.

För inte är det VÅRT badrum som är fuktskadat, det är badrummet i lägenheten ovanför som vi måste lida för här nere. Vill inte ens försöka vara stark i det här, vill bara hata.

Mailmans svek

Förlåt mig alla ni. Alla ni vars liv tömts på innehåll och mening under dessa månader jag inte funnits här. Men, förstår ni, jag var ju tvungen att LEVA lite också. Nu är jag tillbaka. Sprid orden: Mailman är tillbaka!

Kanske borde jag gläntat lite på dörren och låtit ljuset från mina upplevelser och resor skänka era liv en påminnelse om en värld bortom tacomys och renovering. Tagit med er till konstnärskollektivet i Berlin, eller varför inte bjudit in er bland högtalare och bensinfat i Notting Hill.

Men jag gjorde inte det. Jag svek er. Drog undan mattan under era små fötter, lät er famla i blindo.

Jag förstår nu, när jag ser mina brevbärare; hopplösheten i deras ögon när de blickar framåt och ser ett postverk vars undergång är oundviklig, att jag behövs mer nu än någonsin tidigare.

Så, än en gång: FÖRLÅT mig.

Fårö får finbesök

Mailman på Fårö.

Fanfarerna ljuder genom det karga landskapet, mellan de sporadiskt utspridda husen och skockarna med får. På Fårö hälsas jag välkommen som den jag är, utan vare sig masker eller charader. Här är jag en stjärna utan krav.

Frågesporterna vars pokaler jag - allmänbildad som få - plockade hem varje gång, vattensporterna som jag behärskade till fullo samt den stora berättarkonst jag varje kväll visade prov på; allt det där gick ju liksom mest av bara farten.