Skaparna av Mailman

Mama och Papa är stolta.

Här är de! Lyckades fånga dem på bild igår i Berwaldhallen. Skaparna av mig, den store Mailman. Frälsaren.

Kvällspromenad

I soffan efter maten denna kväll kom jag på den lysande idén att gå ner till Västertorp och där köpa en glass att gå omkring och slafsa med. Tänkte att det borde väl kunna kännas värdigt; flanera med en dajmstrut i käften och njuta av den ljumma försommarkvällen.

Och faktiskt, det var, åtminstone en smula, värdigt. Skjortan fladdrade lite nonchalant i den lätta brisen och jag drabbades av insikten att jag, precis just nu, är helt berättigad. En man som tar en kvällspromenad och en glass bara. Inget mer.

Mailman är lite trött bara

Mailman sitter i soffan, snart läggdags.

Vill be om överseende för dåligt uppdaterande den senaste tiden. Jag har varit mycket upptagen förstår ni. Upptagen med en tråkig, enformig livstil, där den ena dagen är en kopia av den förra. De rutiner jag trodde jag var så mån om - gå upp på morgonen, dela ut posten, göra eftersändningarna, åka hem, kanske stanna och handla bröd eller nåt, springa, laga mat och därefter äta den ensam och snabbt för att sedan placera sig i soffan och ännu lite senare i sängen - börjar så sakteliga bryta ner mig. Och helgerna skänker inte mycket tröst - det är ju ändå söndagsångesten man tar med sig till den nya veckan.

Lever folk så här? Vad är egentligen meningen med det?

Meningen inser jag den 29e maj, då min fru återvänder.

Mailman och grannarna

Burr.

Ska vi bli ett "gäng" nu, jag och mina grannar? Förväntas jag deltaga i detta spektakel imorgon? Sitta och fika, kanske plantera en blomma, prata om boendet. Allt för att främja grannsämjan. Men jag har sett mina grannar, fått en hyfsad uppfattning om dem och jag säger er: Jag vill INTE ha någon sämja. Jag vill fortsätta odla osämjan.

Möjligen borde jag utmana mig själv. Dyka upp med en klase bananer och en karaff Guinness Punch och plantera några frön. Stilla deras nyfikenhet och berätta hela historien om hur jag blev THE MAILMAN. Den sanna historien.

Eller så gömmer jag mig liggandes i fosterställning under soffan.

Lördagsmorgon

Vaknar klockan sex, det är ju lördag, upp med ett skutt, på med kaffekokaren och fram med brödet. Sitter med kaffekoppen i handen, studerar den tomma gatan utanför, kommer på idén att tvätta mina kläder. Klockan sju är jag så på plats i tvättstugan, fyller maskinerna med kläder och pulver. Men maskinerna går inte igång. Läser på en lapp att på lördagar och söndagar får man börja tvätta först klockan tio. På lördagar och söndagar skall man nämligen sova ut. Och det är ju faktiskt rimligt. Jag menar, vilken sjuk jävel tvättar klockan sju en lördagsmorgon?

Frihetslängtan

Tanken föddes redan på måndagsmorgon. Hela min kropp och själ skrek efter mer sömn. Så lätt att bara sätta öronpropparna i näsborrarna, slå det där numret och med ömklig röst säga: "Jag är sjuk, blir nog hemma ett par dagar". Och sedan, med ett svagt leende på läpparna, placera huvudet på kudden igen, sova länge, vakna, äta en lång frukost, duscha och efter det bara sitta och vänta in ångesten.

Men min frihetslängtan får varje morgon på käften av Luther.

Showtime

Mailman tar fram scenkostymen igen.

Gav slutligen vika för trycket häromdagen och tackade ja till en tillfällig comeback i den interaktiva teaterpjäs som jag under många år förgyllde. Kommer att göra mig gott att återigen ikläda mig denna komplexa och på många sätt vidriga karaktär som jag gestaltar. Och säkert också föreställningen. Min medverkan skall nog anses kvalitetshöjande.

Gräver fram scenkostymen ur min garderobs allra innersta hörn, putsar den lite, sniffar på den, insuper otaliga urminnes föreställningar ur dess intorkade svettodör. Tvättade dessa kläder mycket sällan minns jag. Att lukta lite unket ökar bara karaktärens trovärdighet, tänkte jag kanske.

Ser fram emot denna comeback och inser samtidigt att jag borde bli bättre på att tacka ja.