På gymmet igen

Återigen har vi satt oss tillrätta på varsin cykel för ännu ett spinningpass, och precis som förra gången är det bara han och jag i lokalen. Först hade jag stretat emot, inte velat utsätta mig för samma bisarra pärs, mindes hur jag nära nog förlorade medvetandet sist, men att jag ändå fortsatte eftersom min son inte accepterar kapitulation. 

Han accepterar ej heller ett nej. Förstår inte varför jag fortfarande säger emot.

Det här passet är tydligen fyrtio minuter långt, tio minuter längre än det förra. Bildskärmen framför oss sätter igång, vi färdas på vägar som i Mario Kart och en mansröst blandar kommandon med peppande utläggningar om att detta är vad vi människor är skapta för; att pressa oss till det yttersta. Jag följer rösten och vägarna, går in i tillståndet. Sonen vid min sida; tillsammans tänjer vi på gränserna. 

Vi trampar och trampar, står upp och trampar, sitter ner och trampar. Innan vi ens nått halvvägs känner jag att jag möjligen kommer att falla ifrån snart, att jag inte pallar mer. Men en snabb blick på sonen bredvid får mig att rycka upp mig, när våra ögon möts skingras all min orkeslöshet. "Den andra andningen", kallas det har jag för mig -  måste vara den som träder in nu.

Jag hamnar i trans, mina ögon spärras upp, benen går i turbofart. Jag är fortfarande närvarande i rummet, mottaglig för ledarens kommandon och föreläsningar, men jag är också på väg nån annanstans, bortanför mig själv. Jag ser mig själv därifrån, den lilla existens som är jag här på jorden. 

Inte så att jag ser mig själv på cykeln på ett spinningpass, jag är inte ens säker på att jag är på ett spinningpass längre. Jag flyger runt mellan mina jag, från ung till gammal, svag till stark och tillbaka igen. Plötsligt landar jag där jag befann mig för bara några dagar sedan, på en släktträff tillsammans med min syskon och min mamma. Här är jag lillebror, det är mitt jag på denna plats. Det var en fin helg, men samtidigt komplicerad, jag ser det från där jag befinner mig nu, att rollerna vi har i familjen är något som påverkar mig mer än jag förstått. Jag trampar på, svetten forsar, och jag tänker på det de sa till mig första kvällen, och som sen skulle prägla resten av helgen för mig, det där om att jag pratar för högt, att min röstvolym verkligen behöver sänkas. 

Jag ser nu att jag tog illa vid mig av det, för ingen annan har någonsin klagat på hur jag talar. Där och då gick jag till lättsam motattack, höjde rentav volymen ytterligare. Men inombords var jag sårad, ju mer jag trampar desto tydligare kan jag se det. Att som lillebror bli tillsagd att dämpa sig, det rymmer ju så mycket, och jag behöver skaka av mig det, inte låta det påverka den jag är nu när jag äntligen funnit min röst. 

Och det är det jag gör nu, inte skakar av mig det, men svettas ut skiten. Jag vrålar mot slutet av passet, skriker rakt ut, min son likaså, för det är dom vi är.

På gymmet

”DU GER INTE UPP NU, HÖR DU DET?” Min son sitter på cykeln bredvid min. Han tittar på mig uppfodrande, nästan argt. Men jag blir inte rädd, inte nu. Är alldeles för utmattad, den salta svetten förblindar mig och jag känner att jag kommer att kräkas om jag fortsätter trampa. Passets ledare på skärmen framför oss maler på, deras peppande australiensiska provocerar mig, hur de nästan skrattar fram sina befallningar. Nu vill de att vi ska cykla stående igen, och det är outhärdligt krävande, men jag har inget val; sonen är på mig som en hök.

”VI VÄXER AV DET HÄR PAPPA!!” Han är lika utpumpad som jag, men till skillnad från mig är han inte den som ger upp. Våra blickar möts. Hans är bestämd och målinriktad, min är grumlig och uppgiven.

För mig har kapitulation alltid varit något fint, en gåva jag ger mig själv. Det är så jag har tagit mig an uppgifter och projekt, genom att aldrig sikta på att gå i mål. 

Min son skiljer sig från mig på den punkten. Att kasta in handduken bara för man egentligen inte orkar mer ligger inte för honom. Spinningpasset är trettio minuter långt, och då kör vi på i trettio minuter.

Minns när jag själv var elva år gammal, när mamma tvingade med mig ut i löpspåret. Inte skrek jag åt henne peppande, uppfordrande uppmaningar. Det enda jag kommer ihåg är att jag alltid valde den kortaste rundan, och att jag var mycket lyhörd inför min inre röst, den som oupphörligen vädjade till mig att ge upp.

Plötsligt är passet över. Men min resa har bara börjat: jag lärde mig något här ikväll.

Tack min son, för denna lektion.

Leopold "Leo" Muda

Vi har delat upp oss för några dagar, familjen. Hunden och jag är på olika platser.

Tänker han på mig alls nu, undrar hur jag har det? Jag tänker på honom iallafall, på alla de känslor han rört upp inom mig sedan han kom till oss. På hatet som så lätt väcks till liv vid minsta skall, på föraktet som fyller mig när han helt respektlöst stjäl mat från vårt bord. Jag skriker saker åt honom, fasansfulla saker som jag inte visste att jag hade i mig. 

När vi träffar andra människor, på middagar eller kanske på stranden, skäms jag över hans gränslösa, djuriska beteende, hur han kastar sig över dem utan att bry sig om samtycke. Han känner liksom inte av sammanhanget, många gånger är det ju inte alls läge för reservationslös glädje. 

En middag nyligen, på ett bord vid grillen låg de råa köttbitarna i väntan på den rätta glöden. Jag stod och samtalade med värden, såg inte hur hunden smög fram och började slafsa i sig av köttet. Vi vände oss mot honom, scenen var svår att ta in. Jag stod som förlamad av äckel och skam, fullständigt oförmögen att agera. Värden och en av gästerna var desto mer handlingskraftiga, de skrek och viftade bort djuret. ”Fräscht” sa värden tyst för sig själv efteråt och skakade lätt på huvudet. Jag skämdes då, sade inte ett ord till hundens försvar. 

Jag fanns inte där för honom, snarare sällade jag mig till hans belackare, till de som ännu en gång fick bekräftelse på att bara dårar skaffar hund. Jag stod inte upp för hans självklara rätt att vara en del av festen som pågick, att också han kan få falla för frestelsen att ta för sig. Det som låg där på bordet är ju det godaste han vet. Och vem är jag att döma förresten? Har själv betett mig grisigt så många gånger genom livet och låtit begäret styra mina handlingar. Och jag ska ändå föreställa en människa, han är ett djur. 

Jag föddes som människa för länge sedan, han som hund för inte alls länge sedan. Vi lär oss, vi undervisar varandra, vi tar oss fram. Tillsammans.

Förlåt mig Leo. Igen. Inte för att jag tror att du är sur på mig, för du är lever inte så; du dömer inte någon, din kärlek är förbehållslös. Du ältar inte gammalt skit, du vet att livet är för kort för sånt.

Hatet, föraktet, har inte med dig att göra. Du är sann, jag är något annat.

Kopplet

Han är släkt med vargen, själv är jag kusin med apan. Båda är vi håriga, han något mer än jag. Hans ögon bär stråk av sorg och lidande, men också stolhet, och han slår aldrig ner blicken när han möter min jagade blick. När vi är ute på promenad tittar jag ibland ner på honom, och då, när han fixerar min blick, är det som om han vill säga mig något, att han verkligen vill försäkra sig om att han har min uppmärksamhet. Men han har inte orden, bara blicken - och den säger mig mer än vad ord någonsin kan göra. Vi är vilsna, båda två, säger den. Du med dina hopplösa charader och din självupptagenhet, som att det bara är du som inte förstår var du befinner dig och vad alla dessa år som du samlar på dig i en allt mer accepterande takt egentligen betyder. Och så jag, en hund, en evig existens, en gång ett mäktigt rovdjur, nu förvirrad och bortkommen långt bort från de mina; du håller mig i ett koppel, varför?

2000

Mannen som håller fast mig den där sena natten på konsthögskolefesten är galen av vrede, de rödsprängda ögonen lyser i mörkret, som på en schakal eller kanske en hyena. Andedräkten är djävulens; frän och distinkt, samtidigt flytande, obestämd. Han morrar fram sitt budskap in i mitt öra när vi dansar den där valsen med varandra, den som ibland uppstår när två män bråkar och grabbar tag i varandra. Som vanligt är det inte jag som leder dansen, det är han. 

"Du ska ge fan i min tjej. Hör du det din jävel?" 

Han är skådespelare, jag med. Vi spelar i samma tv-såpa, billigt skräp på TV4. På måndagen ses vi igen i sminket. "Förlåt mig för i lördags, jag såg rött alltså", säger han.

Sammandrabbningen där på lördagsnatten och nu detta, hur vi möts och försonas, en del av mig vill ha det just så. Det får mig att känna mig som en variant av man som jag vill testa på att vara. Den där toxiska maskuliniteten, eller vad det nu kallas, vill in i den gemenskapen. Förvisso hade jag varit helt passiv i striden, men ändå; här står vi ju nu, två män som hamnat i konflikt över en kvinna, ett tidlöst tema. Dessutom är vi skådespelare, vi ska vara nerviga och lättantändliga.

"Det är lugnt", svarar jag. "Vem har inte tappat konceptet när man är kär?" Han flinar och blinkar med ena ögat mot mig. "Jag bjuder på ett glas på fredag"

En annan del av mig vill inte ha det så här. Den delen låg i fosterställning i sängen hela söndagen, oförmögen att ens ta mig till toaletten. Med blöja låg jag där, hopkrupen med tumme i mun, tröstlös. Dagen blev till kväll, blev till natt, jag skrek och grät mig till sömns, äntligen drev jag iväg, bort från de där lysande röda ögonen.

2023 - 1990

Var på scenkonstmuseet häromdagen, tillsammans med två av mina barn. Vi tillbringade nästan fyra timmar därinne, det var som att tiden löstes upp. Flera våningar med olika rum, alla fascinerande och utmanade. Museet var näst intill tomt på besökare, märkligt. Vi ägde stället, rummen var våra, tiden likaså.

Rum med scenkläder som man fick prova, smink framför speglar i loger, dofterna slog emot mig, slängde mig tillbaka till den där logen på en teater i Malmö. Det var ett annat liv, jag var yrvaken då, som att jag sovit fram tills dess, och nu hade jag blivit väckt och plötsligt befann jag mig i mitt rätta element; det var ju hit jag var kallad, till sminket, scenkläderna och den väntande scenen - skrämmande och så inbjudande -  därbakom skynkena. 

Doften bar på själva essensen av den tiden, den där lilla, lilla tiden i det korta liv som är mitt här på jorden. En loge på Victoriateatern i Malmö, doftminnet hade slängt mig tillbaka dit, eller var det verkligen så? Som att den där första logen skulle symbolisera något, ens för mig? Mitt liv är ingen film, med scener och vändpunkter, ingen episk roman om en pojke som blev en man och som idag blickar tillbaka på sitt liv. 

Inte var det så att jag kastades tillbaka i tiden. Det hände inte. Doften på scenkonstmuseet påminde mig om en tid för länge sedan, ett minne väcktes till, mer än så var det inte. Dessutom är minnesbilden ofullständig, en vag känsla bara. 

   

Jag slog mig ner vid ett av sminkborden, barnen hade fullt upp med att vara i nuet, provade klänningar och hattar. Satt där och insöp dofterna och försökte envist att försätta mig i ett tillstånd, ville så förtvivlat gärna skapa en länk mellan nu och då. Men det enda jag såg framför mig var mitt eget åldrade ansikte i spegeln.

Sporthall, lördagmorgon

En sporthall i brungrå vinterskrud, lördagmorgon i mars. Därinne inne är det redan full aktivitet, jag hör kommandoropen, de auktoritära anvisningarna inifrån träningsrummen som vi passerar på vår väg ner till lokalens källarvåning. Vilka är dessa människor egentligen, de som jag hör vråla? Och barnen, ungdomarna, som jag kan skymta ståendes i ring eller springandes på led? Varför befinner de sig här, klockan är ju inte mer än nio på lördagsmorgonen? 

   Jag betvingar föraktet som alltid tycks välla upp inom mig inför denna typ av aktiva människor - tror de att de bättre än andra bara för att de inte ligger hemma och sover? Men vem är jag att missakta någon för detta, jag är ju själv här nu. Tillsammans med min dotter är jag en av dessa som sökt oss hit denna helgmorgon. 

Och egentligen är det väl inte ett förakt som jag behöver kuva, utan hellre min egen rädsla. Jag är rädd för sporthallar. Jag minns ingen framgång härifrån, ingen progress. Endast den där dova men täta stanken av svett från grå plastmadrass dröjer sig kvar, tillsammans med en olust så stark att den kommit att definiera en alldeles för stor del av min person.

Sporthallen är ett koncentrat, en outspädd institution över det jag förundrats över så länge jag kan minnas: detta att vi måsta tävla mot varandra hela tiden, att vissa måste vara förlorare för att andra ska få vara vinnare. Sprid ut er människor, sluta upp med att samlas under dessa förhållanden,

   Alla upplever inte sporthallen så, för många är den bara en plats för idrott och lek, rent av förströelse. Och möjligen är jag något hård i mitt fördömande, med tanke på att alla sammanhang utanför mitt eget hem är svårhanterliga: sporthallen är bara ett av så många. 

   

Men den är särskilt obehaglig, faktiskt till och med värre än sin släkting badhuset. I badhuset är det ju faktiskt mest bara duscharna som väcker obehag, hur de får det att kännas som att man själv bara är en liten del av en enda stor gubbkropp. 

Sporthallar har skapats av människan, de kommer inte alltid finnas. De finns här nu, de äldsta har väl några tusen år på nacken, vad vet jag, och härinne samlas vi lite då och då, vissa i grupp och andra i mer individuell sportutövning. Ingen av oss, vare sig innanför eller utanför sporthallen, förstår var vi befinner oss. Vi är människor bara, på genomfart, och vissa av oss känner ett behov av ta sig hit på lördagsmorgonen. En del av oss leder och gormar åt gruppen, de flesta ingår i den. 

Folk samlas här i sporthallen för att utöva sport och träning, de flesta på frivillig basis, andra dittvingade av sina föräldrar. I mitt och min dotters fall vet jag inte riktigt vad det handlar om. Hon ville börja träna karate, vi anmälde henne och i upplägget ingick att en förälder också skulle vara med, och det fick bli jag, självklart jag - varför inte utmana sig själv ibland, medan man fortfarande är i livet? 

På papperet låter det ju fullständigt vidrigt: byta om till träningskläder och lära sig en ny sport. Springa runt och försöka ge sken av att vara läraktig, allt för att vinna ledarens gillande. Samtidigt är inte min upplevelse, min olust, central här. Min dotter vill gå på karate, föräldern är aktivt med, punkt.

Och jag är så glad att jag gav sporthallen en andra, sista chans. Platsen må fortfarande vara obehaglig, men detta lilla rum i dess källare är det inte. Härinne lär vi oss karate, min dotter och jag, men framförallt lär vi oss vänlighet; ett förhållningssätt jag inte tidigare stött på i sammanhang som dessa. De tre männen som leder oss, som introducerar oss för karate, vill oss inget ont. Ingen är den andre lik; en är kort och satt, den andre lång och gänglig, den tredje är åt det mer muskulösa hållet. I min egen ålder, men ändå upplever jag dem som fadersgestalter alla tre. Aldrig kritiska, bara lågmält bekräftande. Det viktigaste är att vi samlas, inte några eventuella framsteg och resultat.

Och vi vuxna behöver inte göra alla övningarna om vi känner att vi inte klarar dem. Vi vill ju inte att ni ska gå sönder, säger de. 

Vi är tillsammans härnere varje lördagsmorgon, och det är så förunderligt hur snabbt denna timme passerar.

Ny dag

"Gubbvakna" kallas det visst, att vakna så tidigt att det varken är natt eller morgon, och det drabbar oss äldre lite då och då. Mig senast imorse. Det är en speciell plats ändå, denna lilla lucka i tillvaron. Att ligga vaken när resten av huset sover kan vara en hisnande upplevelse, lite som fritt fall.

I den där kilen mellan sömn och vakenhet då det blurriga, det där oformliga som ständigt rör sig därunder, antar skarpa konturer, blir till en distinkt insikt.

Att jag egentligen är substanslös, bara en tillfällig ande på jordens yta, på genomfart utan en egen plats i världen. Det är i sanning rafflande att skåda sin spegelbild i detta ögonblick av klarhet, att se rätt igenom den. Ansiktet där i badrumsspegeln är genomskinligt.

Jag lägger mig igen, försöker somna om, lyckas faktiskt. Drömmer om den där hängbron i min tidiga barndom. Min minnesbild av den är mycket dramatisk, ett litet barns upplevelse, och i drömmen är den än mer förvriden. Bron svajar och kränger från sida till sida, forsen därunder är aggressiv, livsfarlig, att falla ner i den betyder slutet. Ändå måste jag över den förbannade bron, det finns inget alternativ. 

Är tiden är vattnet? Livet bron? Vilka bedrövliga metaforer, jag slår upp ögonen, skakar av mig drömmen och det genomskinliga ansiktet i spegeln.

Klockan är halv sju, ny dag!

Radhusliv

Det var väl nångång på mellanstadiet, kanske i fjärde klass, och vi elever ramlade in i klassrummet efter rast. På bänkarna låg små kuvert utlagda. Eller: på vissa bänkar låg det kuvert utlagda; på tio stycken närmare bestämt. Fem pojkar och fem flickor hade privilegierats med varsin inbjudan till helgens party. Jag var inte en av dem. Tillsammans med tio andra barn tillhörde jag den exkluderade skaran, de som inte var välkomna. Jag förstod varför, jag visste att det berodde på mitt umgänge vid den här tiden, att jag var förknippad med utstötta bråkstakar. Men ändå: att stå utanför, om än tillsammans med hälften av klassen, tog mig hårt den där gången. Fler partyn skulle följa, och jag skulle åter vara inne i värmen. Jag vann danstävlingar, hånglade, var poppis. Jag var en av de tio, och inte en enda tanke ägnade jag åt de andra, de exkluderade. Men den där gången då jag själv hamnade utanför bar jag med mig genom mellanstadieåren som en påminnelse om hur skört det ändå är.

När klassen nådde högstadiet tappade jag min status plötsligt; jag förmådde inte hänga med i utvecklingen, jag var rädd, omogen. På måndagarna hörde jag historierna om vad som utspelat sig på helgen, hur klasskompisarna festat och levt rövare. Det pågick fester därute, människor samlades hos varandra, men jag var inte med. Jag ville inte vara med, jag ville vara hemma. Men samtidigt ville jag inte stå utanför.; jag suktade efter en gemenskap som skrämde mig. Helst hade jag önskat mig att inga sammankomster förekom alls, att alla fester bara kunde sluta. Men jag förstod naturligtvis varför jag inte var en del av gemenskapen på den tiden, den jag ändå inte ville vara en del av: min status, min kredd, var inte tillräckligt stark. 

Det var svåra år, jag kunde liksom inte ta mig in. Sedan kom gymnasiet, också rörigt men nu började jag festa med folket runtomkring mig. Jag var med och har så varit sen dess. Har varit på så många fester nu att jag rentav börjat tröttna. De där inbjudningarna på bänkarna på mellanstadiet, högstadiets sociala misär, allt det känns avlägset idag, självklart är det så; jag var ett barn då. Men upplevelserna av exkludering, att inte bjudas in, och hur det plötsligt kan skifta, är lika skarpa idag som då. 

Jag påminns om detta ständigt i radhusområdet där jag bor. Så mycket triggers här. Varje helg samlas de, grannarna, jag ser deras gemenskap, en gemenskap jag egentligen inte trånar efter. Ibland får jag vara med, andra gånger inte, och jag förstår ju att det bara är en reflexmässig reaktion från det förflutna, detta utanförskap jag erfar när jag inte är välkommen. Att det här skulle finnas en slags inre kärna, en elitens högborg, som jag för alltid kommer förvägras tillträde till - det är ju bara en mental konstruktion, en upplevelse skapad av mig själv. 

Horder av festfolk drar genom mitt grannskap på väg mot samkväm, jag ser dem från mitt fönster. Jag avundas dem inte, ändå känner jag mig utanför.

De går mellan varandra med sina korgar fyllda med vin och ost, de lever livet som det ska levas. Dessa förbannade korgar.

Ibland går jag själv mellan husen med en sån där korg under armen, inkluderad och utan att skänka en enda tanke på de andra, de som står där vid sina fönster och tittar ut. 

Almanackan

 Jag är djupt förankrad i nuet, i det som sker just precis nu. Tillkommande tider, de som ligger längre fram än de närmaste dagarna, törs jag inte tänka på. Vem vet vad de rymmer. Jag läser min almanacka, noterar vad som ligger framför mig, men bara de närmast kommande dagarna.

På telefonen finns en annan almanacka, en oändlig. Jag bläddrar på den, åren susar förbi under tummen, och plötsligt är jag framme vid 2087. Julen ligger perfekt det här året, julafton är på en onsdag. Det blir en lång sammanhållande julhelg detta år, 2087. 

Men då är inte jag med längre. Jag är sedan länge borta. Datumen bara fortsätter i den där förbannade almanackan, och allt levande faller ifrån, försvinner bort nånstans, jag förstår inte var.

Nuet är nu, men det är också då. De där sommarkvällarna i barndomen när tid inte existerade. Vi var tillsammans då, precis som nu. Gungorna alldeles invid huset där vi bodde, alla var där de där ljusa sommarkvällarna alldeles i början av denna tid som är min. Vi kastade oss ut från dem, flög iväg. Som jag kommer ihåg det så flög jag all världens väg när jag lämnade gungan, svävade över häckar och staket, tak och träd. Och sen landade jag alltid lika mjukt, det var så besynnerligt. 

Alla var där. Alla är här. 

Lyckan som jag minns är lika tydlig idag som då; tidsrymden är densamma. Mitt liv fortsatte, jag samlade på mig mörker och ljus, och allt bär jag med mig.

Nu, inte sen.

Skallen som tystnade

Vår hund skällde så mycket förut, det var inte klokt hur jobbigt det var. Nu gör han inte det längre, vi löste det genom ett ljud från en sprejflaska som lät honom förstå att vi inte uppskattade oväsendet. Han slutade tvärt, han vill ju bara vara till lags.

Skallen försvann, tog vi hunden ur honom? Är det därför han bara stilla betraktar oss nu, när vi samlas till middag? Som för att säga: är ni nöjda nu? Jag föddes till hund, och jag har varit hund längre än vad ni någonsin kan förstå, det var inget jag själv valde. Vi skäller för att uttrycka oss precis som ni gör, med era ord. Ord som ni får använda precis som ni vill tydligen; ni både viskar och väser, gormar och gastar, aldrig håller ni käft. Men minsta lilla pip från mig och ni bryter ihop. 

Hans tystnad är välkommen, men också besvärande. Jag blir sorgsen när han stum blickar ut över ängen och skogen bakom huset, förut skällde han alltid då, som att han ropade efter någon därute.

Säkert är det bara jag som läser in saker i hans beteende, projicerar en massa skit på honom på ett sätt som inte är alls rimligt. Som att han skulle bära all världens sorg och smärta i sitt bröst, all klokskap och livsvisdom i sina sorgsna ögon, som att han skulle vara mitt mörkers spegelbild, ett tyngt samvete, mitt eget. 

   Han läser mig, vet att jag tänker i dessa banor, och därför är han avvaktande gentemot mig. Jag märker det så tydligt när jag kommer hem, att visst blir han glad, men inte på samma förbehållslösa vis som med de andra familjemedlemmarna, utan reserverat och nedtonat.

   

Eller är han långsint? Jag var obehagligt aggressiv  mot honom när han skällde förr i tiden, skrek saker åt honom som ingen hund ska behöva höra. Jag var en idiot då, självupptagen och ilsken, och jag har bett om ursäkt för det så många gånger nu, hållit honom intill mig och viskat i hans öra hur ledsen jag är för alla hårda ord och blickar. Han vet att jag rids av en skuld, men ändå tycks han inte vilja låta mig betala av den. På ett sätt får det honom att växa i mina ögon, denna oförsonlighet, eftersom det innebär att han ställer krav på mig, men samtidigt är det naturligtvis också kämpigt för mig, att han inte kan släppa det där och ge mig en ny chans.

Är han min pappa, återuppstånden som labradoodle? Han kunde också vara orubbligt långsint när han utsatts för en oförrätt. Nej självklart inte, hur kan jag ens tänka så? Eller så är han det, i meningen att denna hund rymmer alla och allt, hela mitt liv finns där bakom de där ögonen som tycks genomskåda hela mitt väsen. Jag kan inte gömma mig för honom; han ignorerar alla mina fasader, alla de roller jag spelar.

Han kom till oss i våras, bara ett par månader gammal. Men innan dess, före hans ankomst till denna värld, denna tid - var befann han sig då? Jag undrar, eftersom jag är övertygad om att han fanns långt innan dess, hans hundsjäl stammar från vargen och nu lever han hos oss i labradoodlens skepnad: en oemotståndligt gullig och lurvig liten sak. Nu ska han leva här tillsammans med den här gruppen människor i denna familjebildning i detta radhus söder om stan. Hans uppdrag är att undervisa oss om livet, om det enkla som också är det svåra: om det enda som egentligen betyder något för oss levande, nämligen att vara tillsammans. Våra liv är så korta, inte som hans, vi måste förstå detta.

Skallen har lagt sig, och i hans stilla uppenbarelse finner vi svaren.

Posttrauma

Hade ett ärende inne i stan, inte långt från kvarteren där jag brukade dela post. På väg hem styrde jag in cykeln på gatorna som jag tillbringat så mycket tid på, tänkte att det skulle bli ett triumfens återbesök. att jag skulle göra ett sista ärevarv som en fri man. Jag skulle cykla på dessa gator och känna tacksamhet för att allt det där ligger bakom mig nu, njuta av insikten att jag till slut tog mig därifrån. 

Ett så enkelt upplägg: återvända till platsen som jag utvecklat så mycket avsky gentemot, och sedan lämna den. Jag såg framför mig en kittlande, rentav pirrig, upplevelse. Vädret var dessutom alldeles perfekt, snöyra och svinkallt. Jag svängde in på Skeppargatan, en av alla dessa gator där jag bedrivit dödskamp på daglig basis. Portarna, jag minns fortfarande de förbannade portkoderna, namnen på dörrarna därinnanför, mina tankar i hissarna på väg upp, hur jag föraktade min egen spegelbild. 

Triumfen var min nu. Jag var tillbaka, men bara på ett hastigt besök.

Men jag kände någonting helt annat. Om jag varit på skämthumör hade jag kunnat kalla det för posttraumatisk stress. 

Något kom ikapp mig, och jag tänker att det måste ha varit tiden. En insikt så överrumplande att jag måste stiga av cykeln och hämta andan. Åren som gick här, decennierna, jag såg dem nu ovanifrån, placerade i mitt levnadslopp. Livet såg så kort ut däruppifrån, så kort att jag faktiskt kunde skymta slutet av det. På de här gatorna lät jag det passera som vore det bara ett i mängden.

Jag satte mig på cykeln igen, benen var överkokt spaghetti, huvudet en nåldyna. 

Jag har varit så glad sedan jag sade upp mig att jag glömt att också sörja.

Kollektiv

En gång bodde jag i ett kollektiv i London. Det var rätt länge sedan, men inte så länge sedan att jag skulle kunna betraktas som ung. Ungdomen låg bakom mig, emellertid var jag inte heller särskilt gammal, som nu. Jag var inte ung, inte gammal. 

SKIT SAMMA hur gammal jag var, det här var för tolv år sedan.

Jag bodde i kollektiv tillsammans med min fru och två andra personer, en man och en kvinna. De tre kände varandra sedan tidigare, hade gått samma skola i Stockholm, och nu arbetade mannnen och min fru på samma byrå. Kvinnan var på en annan byrå. Själv gjorde jag ingenting, hade bara följt med, och tillbringade dagarna i isolation, antingen ute på evighetslånga promenader eller sittandes på rummet. Ärligt talat så var jag väl mest på rummet, pysslade med min mentala hälsa, studerade hur min personlighet rann av mig därinne. Det var en så spännande resa: från en människa med en röst och eget kylskåp, till en skugga utan röst och eget kylskåp. 

Mannen, han som var kollega med min fru, såg jag inte mycket av. Han höll sig mest inne på sitt lilla rum. Ibland kunde jag höra hans snabba steg nerför trappan och till kylskåpet, och sedan snabbt tillbaka igen. En gång stod jag vägen för honom när han skulle fram till tvättmaskinen med sin tvätt, och då sa han "Kan jag bara få komma förbi dig till tvättmaskinen med min tvätt?" Det blev aldrig så mycket mer prat oss emellan, det ville sig inte riktigt. 

Kylskåpet som vi delade på, min fru och jag och de andra två, stod i köket en trappa ner. Vår hylla var den nedersta, hyllan ovanför  var kvinnans. Hon la alltid mjölkpaket där utan att skruva åt locket ordentligt så att mjölken sakta rann ner på våra varor. Det var så oerhört provocerande, den sura komjölken som ständigt besudlade det lilla försöket till eget hushåll i denna kollektivmisär.

Men hennes kylskåpsattacker var inte det enda hon utsatte mig för där i huset. Det var också den där en härskartekniken som använde sig av. Den som var så väldigt effektiv och verkligen skyndade på avhumaniseringen av min person. Vid sidan av skymfandet i kylskåpet så riktade hon nämligen även in sig på min röst, den som jag tycker så mycket om att använda. Hon log, liksom förundrat, varje gång jag pratade med henne, och när jag var klar sa hon alltid: "Alltså, jag hör verkligen inte vad du säger."

Hon hörde aldrig vad jag sa, hon tog min röst ifrån mig, fick mig att tvivla på min egen existens.

Det där ligger långt bakom mig nu, jag var yngre då, är äldre idag, SKIT SAMMA. Jag byggde upp mig själv igen, som så många gånger förr, och nu hör varenda jävel vad jag säger. Tjänar ju till och med stålars på att läsa in böcker. Jag har min röst, mitt kylskåp, min familj. Allt ordnade sig, glöm det där kollektivet, den där kvinnan, sluta hålla på och älta det där. 

Jag har inte tagit studenten

På en läroanstalt placerad mitt inne i staden, ett stenkast från fängelset, var jag en gång i tiden elev på ekonomisk linje. Jag hade nått fram till den andra årskursens andra termin, det var januari, och framför mig låg ett halvår som skulle komma att besegla mitt gymnasiala öde och även prägla mitt liv, min person, framöver. Det var ett kritiskt kapitel denna den tredje terminen på gymnasieskolan - i vilken riktning skulle mitt engagemang vandra: fortsätta nedåt, eller skulle jag rycka upp mig? Jag tänker mycket på detta halvår i mitt liv, på hur avgörande det faktiskt var. Med facit i hand kan jag förvisso konstatera att livet ju tar en fram lite som det vill; oftast är det slumpen, inte någon överlagd strategi, som tar en dit man är. Även här, på gymnasiets ekonomiska linje, var det slumpen som styrde, inte bara min egen oförmåga. 

Jag förstod det inte då - som att man inte begriper att man är en del av ett historiskt skede när man befinner sig mitt i det - att den gymnasiala utbildningen utgör grund för ens kommande förehavanden i livet, åtminstone de som berör fortsatt utbildning och karriär. Mina insatser här hade betydelse - på riktigt.

Samtidigt som jag inte ägde mina egna tankar - de flög ju runt utan vare sig riktning eller mål - så förväntades jag förstå inte bara vikten av utbildning, utan också det som sades av undervisarna framme vid svarta tavlan. De talade om företagsekonomi, om matematisk logik; formler som var självklara i sin logik, oantastliga i sin absoluta sanning.

Jag hade kämpat på, men mina insatser under de föregående treminerna var ändå att betrakta som ytterst mediokra. Jag låg och balanserade på godkänt, oftast strax under; det var svårt för mig här, på denna utbildning som jag besynnerligt nog hade sökt mig till. Eller, så besynnerligt var det kanske inte, min bror hade ju gått ekonomisk linje, säkert var det därför jag ansåg att också jag måste gå på den.

   

Jag hade samma klassföreståndare som han, men då min bror var en mycket uppskattad elev var jag själv hans luddiga lillebror, inte alls samma mönsterelev. Från början hade klassläraren haft höga förväntningar på mig, jag såg det tydligt i hans ögon när han såg på mig; hur förtjusningen successivt liksom falnade i blicken, byttes ut mot besvikelse. För jag var ju inte som han, jag var något annat. 

   

Klassföreståndaren bar alltid manchesterbyxor och flanellskjorta, kroppen skvallrade om en sund och aktiv livsstil, ansiktet om kunnighet. Han var en man som uppskattade elever som han kunde spegla sig i, i vars ansikten han såg sin egen ungdom. Min bror hade säkert levt upp till det idealet, själv var jag inte ens i närheten.

   Läraren såg på mig med hela den samlade vuxenvärldens missnöjda blick. Den förföljer mig än idag, den där blicken, för den var så komplex i sin dualism, helt omöjlig att skaka av sig. Faktiskt är det så, att hela hans person fortfarande jagar mig, hur han pratade och skrattade med sina favoritelever, oftast storväxta sportintresserade killar, och hur jag aldrig kunde få tillgång till den gemenskapen. Jag uttalar hans namn då och då, muttrar det för mig själv under sämre dagar.

Januarivindarna svepte över skolgården när jag gick mot byggnaden med alla dessa rum, all denna kunskap som förmedlades därinne. Jag stannade upp och betraktade den, blicken vandrade mellan fönstren; det som pågick därinnanför var obegripligt för mig. Om jag bara kunde få ordning på mitt fokus; lyssna på det som sades, läsa det som skulle läsas, räkna det som skulle räknas. Idag kunde det kanske vända, tänk om jag från och med nu förmådde skingra tankarna på det där andra, och istället rikta dem mot de faktiska uppgifter jag stod inför. Ny termin - ny attityd!

Jag satte mig vid bänken och öppnade min attachéväska, plockade upp papper och penna, nu skulle jag verkligen lyssna! Det var lika hopplöst ointressant som vanligt, diagram och siffror, men inte borde det vara helt omöjligt att tillgodogöra sig. Jag antecknade noggrant, ställde till och med nån relevant fråga, och noterade jag inte en skiftning i klasslärarens ögon, hur de liksom antog en mer optimistisk utstrålning? Kanske hade han inte gett upp hoppet om mig ändå. 

   Dagen fortsatte i samma anda, jag hade ryckt upp mig, brutit mig loss, för det handlade ju bara om det: att bestämma sig. Att inte sjunka ihop i sin storebrors skugga, att tro på sig själv.

På vägen hem den dagen, vårterminens första, kände jag en försiktig tillförsikt. Om jag klamrade mig fast vid denna inställning så kanske det skulle bära vägen. En dag i sänder, den här dagen var bra. 

Det enda smolket i bägaren var de vaga signaler som skickades från halsen, en antydan, men sånt kommer ju och går så här års, lite lätt krasslig bara. Om jag bara fick lägga mig en stund när jag kommit hem så skulle det nog kännas bättre sen.

Två timmar senare vaknade jag med ett ryck. Det ropades nerifrån köket att maten var klar, rösterna var förvrängda, avlägsna. Jag var febrig och halsen dunkade av smärta. Försökte svara men det gick inte. Jag var sjuk, sjukare än någonsin; det gick liksom inte att förstå detta. Febern steg, närmade sig kokpunkten, och inte bara halsen bultade, också armhålorna och ljumskarna värkte infernaliskt. 

Var detta pesten? Nej, det skulle visa sig att jag drabbats av körtelfeber, det var en gåva från självaste Satan. Han hade väl uppmärksammat mitt tillfälliga avancemang i klassrummet och bestämt sig för att markera med kraft. Sjukdomen var helvetet, jag levde i dess grepp i en oändlighet, kunde knappt äta, till och med att andas var svårt. Även talet togs ifrån mig, jag grymtade som ett djur, en döende gris. Dagar blev till veckor.

Det var fortfarande vinter när jag lämnade sjuksängen och styrde stegen mot skolan igen, en mild variant, småspik i luften. Jag stapplade fram, försvagad i sviterna av den stora sjukdomen. Skulle jag någonsin komma ikapp, hitta tillbaka till den där attityden som jag så hastigt hade anat? 

Jag slog mig ner vid bänken igen, såg mig omkring. Mina klasskamrater satt där de brukade, klassföreståndaren stod på sin vanliga plats därframme. Hans sätt att se på nu mig var, inte föraktfullt, hellre avmätt ömkande.

 

Krumelurerna som tog form på svarta tavlan var än mer komplicerade nu, såklart de var efter alla dessa veckor. Men den där lilla gnistan av revanschlusta, den som jag erfarit just innan jag blev så sjuk, sprakade fortfarande vagt inom mig. Återigen: koncentration, fokus, jävlar anamma!

Dagar gick, och steg för steg började jag komma ifatt. Ännu en gång tyckte jag mig se en skiftning i klasslärarens blick, tyckte mig nästan se en beundran där?

Mot slutet av veckan var det dags för idrottslektion, inomhusfotboll i sporthallen. Jag var faktiskt entusiastisk inför detta, skulle bli skönt att få röra på sig efter så lång tid av sängliggande. Kanske kunde jag visa fotbollskillarna att jag också var en kraft att räkna med?

Överallt på planen var jag, ville ta ut mig fullständigt. Idrottsläraren hojtade förtjust, det här var en ny sida av mig! Men ger man sig in i leken så far man leken tåla, är det inte så man säger? Hursomhelst så sträcktes ett ben ut och jag låg plötsligt på golvet och vred mig av smärta. Mitt högra nyckelben var brutet, det gjorde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Men jag hamnade till slut på en vårdcentral där min arm placerades hängandes mot en gasbinda. Det var över nu; jag kunde varken sitta eller stå, sova eller vara vaken, smärtan var mitt allt, den överskuggade både skola och fritid. Ingen väg tillbaka nu.

Därför tog jag aldrig studenten. Synd på ett sätt, men framförallt bra: annars hade jag ju inte befunnit mig exakt där jag är nu.

Så långt bort ifrån företagsekonomi och absoluta formler som det bara går.

Hunden igen

Den där hunden igen, han som bor med oss, som faktiskt är en familjemedlem med lika stor rätt kärlek och omtanke som vi andra, han fortsätter att gäcka mig känslomässigt. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till honom, hur jag ska älska honom sådär innerligt som resten av flocken här hemma gör. Jag ger vår relation chans på chans, jag gör verkligen det, men så kommer de där skallen och förvandlar guld till sand, ömhet till avsky. 

Hundens och mitt förhållande till varandra är så skört, och det är påfrestande för oss båda. Jag ser det i hans ögon, och han i mina; en sorg över att aldrig riktigt nå fram till allt det vackra som förbehållslös kärlek är. Alltid är det något som kommer i vägen. Och det är inte bara det där förbannade skällandet.

Häromdagen fick jag till exempel höra av hans matte, alltså min fru, att han betett sig ytterst olämpligt inne i en hundrastgård. Hur han hoppat på en liten valp där, och börjat stöta med underlivet mot henne bakifrån. Att ge utlopp för sina drifter på det viset, utan något som helst samtycke, är ju fullständigt oacceptabelt och något jag starkt tar avstånd ifrån. Återigen pulveriserades den värme jag börjat känna inför honom.

Men så idag hörde jag om en annan hund, nån slags jakthund, som äter sin egen avföring. Tydligen gör han så för inte lämna spår efter sig. Trist instinkt ändå, men uppenbarligen extremt viktig för det stackars djuret. 

Så gör inte vår hund och det älskar jag honom för.  

Kanske handlar det om det, att sänka kraven, att vara tacksam för att han åtminstone inte beter sig så, prisa honom för det. Varför komplicera allt hela tiden?

Brevbärarens vinter

Den här årstiden är sannerligen vidrig. Snö, slask, mörker, sjukdom: ingenting gott för den med sig. 

Vintern är människans stora prövning, eller åtminstone brevbärarens. Så tänkte jag i alla fall förr, när jag själv var brevbärare. Då var den här tiden på året, den som vi nu träder in i, en enda lång utdragen dödskamp, varje dag monterades min kropp ner. När våren och sommaren sedan anlände kunde jag inte förstå hur jag tagit mig igenom denna olidliga plåga med livet i behåll. 

Tänk att viljan till liv är så stark att man kan överleva det helvete som är brevbäring på vintern. 

En gång i tiden var jag brevbärare. Jag tänker på det ibland, minns vilken kamp det var för mig. Brevbärarturerna på vintern var ingen lek. Inte för mig. Idag har jag insett att jag var för fin för dem, att jag var en alldeles för vacker frukt i en rutten korg. 

En sådan som jag ska inte behöva utsättas för den typen av påfrestningar, det svärtar ner min själ, förvandlar mig till något jag egentligen inte är. Som förra vintern, när jag kissade i en blomkruka som stod i fönstret på tredje våningen i ett hus på Skeppargatan. Länge stod jag där, strålen var hård och jämn. Närsomhelst kunde en dörr öppnas, men det bekom mig inte. Kanske önskade jag det rentav, ville att de skulle se min utsatthet, höra mitt rop på hjälp.

Inte är det något jag skulle göra idag. Aldrig att jag skulle välja en blomkruka framför en toalett på mitt nya jobb.

Jaja, det där ligger bakom mig nu. Vintern är en årstid bland andra, inte längre ett hot.

De där skallen

Hunden, det finns ändå stunder då jag kan uppskatta hans närvaro i min tillvaro. På landet förra veckan till exempel, när vi satt i varsin fåtölj framför brasan, jag med en folköl och han med ett grisöra (eller om det var en kolunga, minns inte riktigt). Det var en fin stund, jag inte bara accepterade den - jag kunde till och med vila i den, och inte känna att jag hellre skulle vilja vara på en plats där hundar inte är tillåtna, en värld där hunden inte är människans bästa vän, utan bara ett djur bland andra, vild i skogen bland de sina.

Innan vi hamnade framför brasan var vi ute i skogen, han och jag. Det var också en tolererbar upplevelse. Hunden tittade upp på mig då och då, våra blickar möttes och hans tillgivenhet smittade av sig på mig; en värme fyllde mig i novemberskymningen. Det var vi två i den stora mörka skogen. Vi gick och gick tills inga stigar längre fanns. Plötsligt insåg jag att vi gått vilse. En oro närmade sig, jag ansträngde mig för att betvinga den, och djuret vid min sida måste ha snappat upp min humörsvängning. Han tog över kommandot: att ta sig hem var nu hans ansvar, inte husses. Resolut förde han oss hemåt innan mörkret hann omsluta oss helt. 

Det har jag lärt mig om vår hund: hem hittar han alltid. Han vill hem, han vill vara tillsammans. Det är ju älskvärt.

Jag tänkte på det där framför brasan, att hans roll i familjen är självklar. Att jag varit en idiot som tvivlat.

Men nu, just nu, är jag förtvivlad igen. Hans skall ekar mellan väggarna, tonlösa och hårda. Jag åldras tre år för varje sådant skall. 

Han är fortfarande valp säger dom, det går över. Det ska nog bli hund av honom. Hoppas bara jag är med då. De där skallen alltså.

Triumfen

- Det är ju både din och min största idrottsliga framgång i livet! utbrister han. Det gör han alltid när historien kommer på tal. Och det gör den rätt ofta. Har för mig att vi gick i åttan, att det var tidig höst, solen låg på, letade sig in bland träden där vi sprang, luften var perfekt. 

   Det var orienteringstävling, och vi var i lag, han studerade kartan och pekade ut, jag sprang. Det gick så märkligt bra för oss, det var som att som att det inte riktigt gick att ta in; vi rörde oss framåt i skogen som i trans. I fjärran hörde vi röster från idrottskillarna, de som var menade att vinna detta.

Jag har en vän som jag delar minnen från många års skolgång med. Från lågstadiet till högstadiet gick vi i samma klass, och upplevelserna vi bär med oss därifrån tycker vi om att ventilera tillsammans. Klart att det är kul att återvända dit, till dessa skolår som formade en så, som fick en att förlora tron på mänskligheten innan man ens förstod vad det innebar att förlora tron på mänskligheten. Vi vandrade genom denna sörja år efter år - därför måste vi älta. 

Kanske var det inte bara elände, men nog är det så, att den tidens obegripliga hopplöshet - pennalismen på skolgården; hur våldet pågick där varje rast, psykiskt som fysiskt, dessa ständiga slagsmål i de bruna vattenpölarna, påhejade av den skränande massan, och de vuxna, lika rädda som alla andra, hur de tryckte där inne på lärarrummet, sög på sina cigaretter och sörplade sitt kaffe, ibland skymtades de bakom fönstret ut mot skolgården, man kunde se hur de skakade lätt på huvudet, eller bara stirrade tomt ner - är så oändligt mycket roligare att gotta ner sig i, än några eventuella ljusglimtar.

Vinterns illasinnade snöbollar, lika delar grus och snöslask, som ven genom luften. Grupperingarna som drog runt, tisslade och blängde på andra. De brådmogna, kroppsligt utvecklade i omklädningsrummet, och vi andra. Hur kroppsbehåring jämfördes, en del hade mycket, andra inget alls. De ljusa rösterna som överröstades av de mörka. Stanken från det grova svarta snuset som låg utspritt på bänkar och golv.

   Fuktigt tvinnade handdukar, hur snärtarna ekade mellan kakelväggarna. 

De hårda orden i matsalskön, hur en pojke vräkte ner ärtsoppa i knät på en annan. Läxorna som hängde över en, proven som lämnades in för rättning, de ständiga misslyckandena. 

Och alltid denna idrott. Fotbollsmatcherna som rasade på rasterna mellan killarna, fotbollskillarna. Vinnarna, förlorarna. De som valdes först, de som valdes sist. Föraktet för svaghet, hyllandet av vinnarskallen.

Det var ur detta reste vi oss, om än bara för en dag, och vann den där förbannade orienteringstävlingen. Vi slog dem alla, och det tar vi med oss; som en besynnerlig strimma ljus som skär genom all svärta.

Ingen trodde på det, alla misstrodde, det var så otänkbart. De hävdade fusk, sa att vi helt säkert inte var förtjänta av förstaplatsen. 

Och det hör till, det gör bara historien än starkare, att de vägrade acceptera oss som vinnare. Båda får vi gåshud när vi ännu en gång går igenom den där dagen då vi slog dem alla.

Dagen för den största idrottsliga framgången genom alla tider.

Den rökande familjen

"Vid nödfall, krossa fönstret.”Jag minns den tydligt, den där lilla lustiga tavlan med en cigarett bakom en glasskärm i syrras rum. Jag tror att jag förstod innebörden, att om begäret blev för stort, om man hamnade i en nödsituation, ja då som sista utväg kunde man alltid slå sönder glaset och slita åt sig cigaretten.

Som att ciggen någonsin var slut, det var de väl aldrig; alla rökte ju hela tiden. Pappa, mamma, syrrorna, brorsan; röken låg tät. Själv hade jag inte börjat, inte på riktigt iallafall. Visst kunde jag röka ibland, men aldrig i hemmet; det var något underförstått, att inte ta en cigarett på maten förrän man åtminstone gick i nionde klass. Brorsan gick i nian, så han bolmade på med de andra vid middagsbordet, drog halsbloss och spelade världsvan. 

En gång, nere vid en dansbana, stötte jag oförhappandes på mina båda föräldrar. De hade varit på middag i närheten och var på väg hem i sällskap med några bekanta, glada i hågen. Och jag drog runt bara, som man gjorde, med några kompisar. Vi hade kommit över ett paket cigaretter, och en av dem satt i min mungipa. Jag hade ingen möjlighet att skyla eller förklara bort: jag var ett barn som rökte en cigg. Det var ett komplicerat möte för mig, rentav overkligt. Men de tycktes bara fortsatt glada och kommenterade inte alls det som just pågått i min mungipa. 

Morgonen därpå, när jag lite skamset smög mig ner till köket för att dricka min O’boy, satt mamma där. Hon tittade på mig med stolthet i blicken, och kanske också lättnad: allt var precis som det skulle. Jag var helt rätt i min utveckling, precis i synk med min ålder. Snart skulle vi alla röka tillsammans.

Det fanns en gemenskap i det där, en samhörighet som gått förlorad idag.

Uppsägningen

Morgonen är tidig, vinden oväntat kylig. Jag sitter på cykeln, på väg till Posten, som så många gånger förr.    Jag kommer att bli sen idag, kom liksom inte iväg hemifrån; resonerade, ältade, vände det ena mot det andra - så har det varit en längre tid, mitt huvud är en enda sörja. Men nu, när jag äntligen kommit iväg, när den svalkande sensommarvinden smeker bort stressvetten från pannan, är det helt lent därinne i huvudet. Jag har bestämt mig nämligen. Jag ska säga upp mig idag, nu direkt på morgonen. 

Jag ställer min cykel nere i garaget där alla postcyklar står parkerade och väntar på sina brevbärare. Snart är jag inte en av dem, aldrig mer kommer jag cykla ut med dessa hopplösa försändelser. Ska bara knacka på hos min chef först. Jag kommer inte ställa mig i vägen om du vill sluta här, så hade han ju sagt tidigare i veckan: vill du så får du gå på dagen. 

   Det är skitigt i garaget, överallt högar av skräp, gummisnoddar och plastband. Arbetsplatsen, en gång faktiskt dräglig, har blivit kall och ogästvänlig; ingen omsorg tas om den. 

   I hissen på väg till andra våningen där postkontoret ligger, betraktar jag mig själv i spegeln. Jag kan inte hålla tillbaka ett litet triumfatoriskt leende, det liksom rycker i ena mungipan. Jag är pirrig, upprymd, men också orolig: är det verkligen så enkelt som han sa, chefen, att jag kan gå på dagen? Det betyder ju isåfall att jag snart kan vara på väg härifrån, hemåt, utan någonsin behöva återvända. Det är svindlande att vara så nära nu; att slutligen få göra det som tidigare bara varit en snuttefilt i snömodden på brevbärarturen.

Väl inne på kontoret byter jag om, men bara på överkroppen. Med mina privata jeans och den mörkblåa postskjortan kliver jag in i arbetet, hälsar lite förstrött på en kollega, och ställer mig sedan i sorteringen. Jag är plötsligt vilsen, förstår inte hur att faktiskt göra detta som jag föresatt mig. Jag sorterar några brev, känner att jag håller på att dras in i apatin igen; den där uppgivna föreställningen om att jag hör hemma här, att jag inte förtjänar bättre. Då ser jag chefen, han vandrar genom lokalen en bit bort talandes i telefon. Jag lägger ifrån mig breven, tar ett djupt andetag, och går sedan med ett slags bestämda steg mot honom.

Jag hör att han är på väg att avsluta sitt samtal, så jag vandrar strax bakom honom en liten stund, som ett barn som väntar på att få prata med pappa. Snart är han klar och jag frågar om han har tid att prata en stund inne på hans kontor. Märker att min röst är svag, nästan darrig faktiskt, och när vi i tystnad går mot kontoret bestämmer jag mig för att rycka upp mig igen, bli sådär tvärsäker och artikulerad som jag var på morgonen hemma med familjen.

Och det funkar. Inne på chefens kontor är jag tydligare än någonsin i livet. En ventil släpper och ut väller mina tankar och mitt beslut; aldrig har jag varit så säker på något. Chefen tycks överrumplad av min uppenbarelse, denna arbetare som plötsligt reser sig inför honom, och kan inte låta bli att le, till och med skratta. Du vill framåt! utbrister han, samtidigt som han hämtar uppsägningspappren, det är mer än vad man kan säga om många av dina kollegor.

Jag vet inte hur jag ska bemöta detta. Visst vill jag framåt, men framför allt vill jag ju bort från denna arbetsplats vars förtryck jag levt under så länge. Och de andra, mina kollegor, de som bara gnäller och inte gör något åt det - inte vill jag väl sätta mig till doms över dem. Jag vet hur svårt det är att rycka upp sig, har ju jobbat här i tjugo år.

Men inte en dag till. Underskriften sitter som en smäck, och chefen lägger en hand på min axel och säger: Var rädd om dig gubben. Det är omtänksamt och varmt, men samtidigt så...liksom negligerande. Precis som den här platsen som jag både har hatat och älskat.

Jag stänger dörren till den nu, och öppnar en ny.